EsterHelenaMaria

I söndags smällde det. Den fysiska insats som i veckor, månader, mentalt känts som en terminstenta i något man inte riktigt vet om man behärskar, utfördes av mig och tusentals andra. Vasaloppet, Öppet spår, gick av stapeln. Skulle jag klara det? Var jag tillräckligt förberedd? Skulle psyket klara av det? Och ni undrar såklart, hur KÄNDES det då och hur KÄNNS det nu?

Nu ska jag ha kul, tänkte jag när vi efter två timmars bilkö äntligen kom fram till Sälen. Nu ska vi se om det här går bra. Nu tar vi på oss skidorna, sätter på musiken och kör. Jag har ätit på tok för mycket kolhydrater för att INTE klara av det här.

Blotta tanken på att jag faktiskt var i full gång att beta av mitt första Vasalopp bar mig ungefär tre mil. Och när solen lyste i ansiktet och jag passerade skylten "Mora 59 km" började jag på allvar inse att jo, det här skulle nog faktiskt kunna gå vägen. För jag är alldeles för tjurig och för stolt för att ge upp.

Man hinner tänka på ganska mycket saker där över myrarna. Man tänker saker som "Varför åker han där framme i pingvindräkt, är han dum i huvudet eller" och "lade jag verkligen in "Sommartider" i den här spellistan?" Man tänker på Charlotte Kalla, på folk som föder barn och att det måste vara många gånger värre och så tänker på alla roliga stunder man förknippar med musiken som spelar i öronen. Men börjar man tänka på att man faktiskt åker skidor och börjar få lite ont i axlarna nu, då tror jag att man sänker sitt tempo och sin mentala styrka en hel del.

Det blev häpnadsväckande nog aldrig sådär riktigt drygt och tröstlöst. Jag hade målat fan på väggen så många gånger veckorna innan att allting snarare var mycket bättre än jag trodde. Dessutom fick jag så mycket uppmuntran och goda råd innan att jag skulle kunna skriva en bok i ämnet. Den skulle heta "Lätta skidor, ingen packning och blåbärssoppa längs hela vägen. Det är ju bara att åka." 

Så sade nämligen Mattias, som är snickare och kommer till Blåhammaren och jobbar med jämna mellanrum. Förra året skidade Mattias hela fjällkedjan så han lär veta vet vad han pratar om. Han fick det hela att låta så lätt och orden fastnade likt ett mantra i huvudet. Så jag hällde i mig blåbärssoppa, jag tryckte i mig bullhalvor, jag stakade i vänsterfilen och strax innan 18.30 åkte jag in i mål på tiden 9:57:43. Grinade jag av lättnad eller lycka? Jag tror båda.

Nu är det ju så att jag ännu inte har några bildbevis på att jag faktiskt tog mig ända fram. Men låt oss vrida tillbaka tiden litegrann, till dagen före. Eftersom denna blogg är tänkt att ha en viss gastronomisk vinkel kan det vara trevligt att få veta hur det laddades upp.

Dagen innan Vasaloppet så får man äta vad man vill. Efter ännu en jobbigt stor pastalunch gick jag till ett tillfälligt fik i Kaplagården ett stenkast från målgången. Disken var FANTASTISK, en våt dröm för kaksnobbar som jag som helst fikar bara när det är hembakt. Beslutsångest i kombination med nyligen inkommen lön ledde till detta kakfrosseri. Till vänster en chokladkaka med tryffelglasyr smaksatt med hjortron och Cointreau, till höger en hallon- och blåbärspaj med mazarinfyllning. Likt bästa femåring åt jag bara glasyren respektive pajfyllningen. Jag menar, någon måtta får det ju vara.. Kvinnan som bakar dessa mästerverk har tydligen kafé i Nunäs i vanliga fall. Jag ska se till att ha vägarna förbi någon gång framöver.

Sedan gick jag till skolan där jag bodde, blåste upp liggunderlag och följde instruktioner. Det påminde mig lite om när jag senast reste till USA alla dessa instruktioner. Den nitiska språkpolisen i mig slog också till när jag stod med mitt chips.. eller var det ett.. chip? Äter man en muffin eller en muffins?

Eller äter man bake-off bröd, avocado och färska räkor kvällen innan Öppet Spår? Ja, tydligen! Till alla er som tittade på den där kufen som satt ensam och skalade räkor i uppehållsrummet, det var jag. För är det något jag får cravings för på Blåhammaren så är det räkor. Och avocado. Och keso. Kanske inte mitt snyggaste lägg men med spork och en brödpåse som enda utrustning tycker jag själv att jag fick till det på en ganska hög lägstanivå. Det var en riktig festmåltid det där.

..och sedan var det ju bara att åka som sagt. Om jag får lista det bästa med Öppet spår, då skulle det vara
3. Första muggen blåbärssoppa - förmodligen den godaste i hela mitt liv 
2. De som vallade mina skidor - årets hittills bäst investerade femhundralapp
1. Staka sista milen, se kyrktornet i Mora och Åka In I Mål!

Tyvärr kom även den där dagen efter då man inte helt oväntat är lite trött. Då känns kroppen - och nu kommer jag faktiskt inte på några bättre ord - pretty much fucked. Men ändå satt jag där på bussen upp och planerade upplägget för nästa års lopp. Kul hjärna man har liksom! Försökte tänka lite mindre på det verkliga kraftprovet som skulle utföras påföljande dag, alltså att skida hit upp till stationen igen. 

För det, kan jag berätta, tog emot. Det var utmattning i en division jag aldrig spelat i tidigare. Det var kallt, det blåste snålt och det var givetvis också den där typen av  dålig sikt som gör att man nästan blir åksjuk för att man inte vet vad som är upp eller ner. Och inte förrän fem ledkryss innan mål förstod jag att taket därframme inte var en hallucination utan toppen på min egen inofficiella vasaloppsmålgång. 

För lite inspiration delar jag härmed med mig av min vasaloppsspellista till er. En hel del av låtarna var med mig under loppet och en del av dem är rena efterkonstruktioner som jag önskar att jag hade haft med. Personligen tänkte jag inte åka skidor alls på ett tag nu. Det kan man ju kosta på sig tänker jag.