Jag har flyttat!
Man måste vara beredd på det oväntade
Lördag, midnatt. Hejdå chefen. Tack, det var verkligen kul det här. 
Tisdag morgon, kl. 05.27.
Vad hände?!?
Allt hände. Samtidigt. Tillvaron har de senaste veckorna präglats av de mest oväntade händelser och beslut. Sällan har jag känt större glädje och tacksamhet, känt att jag verkligen lever, att man kan få ut så mycket bara av att vilja, att fråga och givetvis, av att ha en del tur.
Nu är jag plötsligt tillbaka i Umeå. Jag vet det helt säkert - Sverker Olofsson stod framför mig i apotekskön. Björkarna är gula och människor i min närhet är väldigt vänliga. Det känns bekant det här. Det känns bra. Och jag är helt säker på att äventyret kommer fortsätta - det är bara att vara beredd på det oväntade.
Kunglig konfekt
Fattar ni vinken!?
Förra lördagen gick det årliga jippot Kungsrallyt av stapeln på Öland. Jag låg uppriktigt sagt och sov under invigningen vid Strand Hotel men såg bilarna passera senare under dagen vid ett par tillfällen. Stor grej det där, tydligen.
Att Öland är ett konungarike kan inte ha undgått någon efter denna sommar. Det kungliga bröllopet visades på storskärm på torget med tillhörande tårta och champagne för den som behagade. Kronprinsessans födelsedag naturligtvis och så Kungsrallyt. Och de har alldeles säkert varit här fler gånger än så. De bor ju faktiskt här ibland.
Solliden - this is pretty much what the fuss is all about. Men ibland måste man turista, man måste ju veta. 
Fin trädgård tyckte både Ebba (bilden) och jag - här en liten flirt med vildare natur som ju kungafamiljen sägs gilla. Och vi också.
Alla har vi våra kungafamiljshistorier. Några gav blommor till kronprinsessan när de var 5 år. Andra - i det här fallet jag - gav blommor och gjorde honnör till prinsen när han fyllde 25 år. Under mitt år som värnpliktig musiksoldat i Arméns Trumkår spelade vi för kungafamiljen var och varannan dag och hade regelbundet liknande uppdrag. Jag spelade till exempel flöjt i fingervantar i 20 minusgrader när drottningen fyllde 60. Drottningen själv bar nylonstrumpor så jag antar att det står lika. Eller vad sägs om att ha spelat barytonsaxofon ett par meter ifrån kungen under hans audienser med ambassadörer från fjärran länder? Slottsakustik och saxofonkvartett - jo det rimmar ganska illa faktiskt.
För att återgå till inläggets första ämne, Kungsrallyt, stod kvällen innan det här strykjärnet till bil parkerad utanför jobbet. Det stirrades och det fotades och det spekulerades kvällen lång. Var Batman här? Vad var den värd? Hade jag läst min Dagens Industri lite oftare och kunnat min svenska rallyhistoria lite bättre hade jag innan arbetspasset vetat vilka de där "snubbarna som bara pratade bilar på bord 9" var. Vad de åt, vad och hur mycket de drack, vad de sade och hur mycket de dricksade väljer jag dock att hålla för mig själv, innan jag på allvar börjar låta som en damtidning nära Dig med osedvanligt stort intresse för kändisar och för Kunglig Konfekt.
Guldkorn
På mitt jobb utvecklar man snart en gravt verklighetsfrånvänd inställning till mat- och dryckupplevelser. Hur många gånger har jag inte tänkt, både lite pinsamt och yrkesskadat, "jo, hmm, gott, men personalmaten på jobbet är bättre". Är jag dryg nu? Ja, kanske, men då vill jag bara klargöra två saker. För det första: Jag inser också, innerst inne, att det inte går att jämföra Dagens Lunch-erbjudanden med en av Sveriges bästa krogar och för det andra: Jag uppskattar verkligen och alltid att bli bjuden på mat hemma hos andra. Tro inget annat.
Men när jag är ute på ställen som utsäger sig vara bra, då blir jag kräsen. Så förtvivlat. Det passar sig inte särskilt bra på en ö där det fortfarande är högsäsong och det ska såklart smidas medan järnet är varmt. Det serveras bake-offpannkakor, bake-offkroppkakor och bake-offvåfflor och kaffe som stått till sig hela dagen på vad som ser ut att vara genuina små kaffestugor. Mitt personliga mått var rågat när jag serverades en hasselnötskaka som visade sig vara lika delar sirap, nutella och rice krispies.
"Det måste kunna vara bättre än såhär" har jag tänkt gång på gång för att försöka råda bor på min gnällighet. Och det kan det. 
Här står Josefina och botaniserar i gårdsbutiken på Solberga Gård, beläget en halvmil öster om Borgholm. 
På sommaren händer det ganska ofta att jag tänker, om kor, att nog skulle det vara skönt att ligga där i gräset och idissla och sola och ha det bra ändå.. Solbergas grisar verkar också trivas fint med livet! Bo i en bunker, bada i gyttjepölar och, som i det här fallet, bli klappad av en turist. Haha! Tur kanske att de inte vet att samma turist står på kvällarna och säger "..och i mitten på tallriken ligger griskinden, toppad med en skiva lufttorkad griskäke..."
Hönsen bor halvtid i sparrislandet och halvtid i hallonodlingen. De verkar också harmoniska och har ganska mycket att göra där på gården.
Vi provade löksoppan med chilikrutonger och hembakat dinkelbröd. Fotriktigt och gott! Godast tyckte vi ändå var flädersaften utspädd med kolsyrat vatten. Helt klart ett av sommarens guldkorn.
Häromdagen for jag för första gången norröver. Första stoppet var mejeriet i Hagelstad, i tron att köpa ost både till jobbet och till mig själv. Men tji fick jag - dagen innan hade varit årets mesta och bästa försäljningsdag, berättade ostmästare Annika Schewrelius. Som ni ser är det ganska utplockat i disken! Trycket under sommaren är enormt, både från privatpersoner och krogar. Formarna räcker inte till och inte heller finns tid för lagring. Jag, som norpat en och annan fantastisk bit ost under arbetstid, blev givetvis lite besviken när min favorit St. Michel var slut, men fick med mig några andra godingar hem istället.
Kvällens middag då. Havtornsmarmelad som gått hårt åt när jag haft gäster från fastlandet. Det här var en ganska mäktig middag som avslutades halvvägs.
...tidigare under dagen hade jag nämligen tryckt i mig Räkmackan Från Himmelriket. Eller, från Kaffestugan i Böda.
Alltså. Det kan ha varit för min cykelrunda innan. Det kan ha varit för att jag drack dagens första kopp kaffe där och klockan nästan hade hunnit bli 17.00. Men ska man bara fika en gång på Öland så ska det vara här. Det var helt suveränt. Om jag bodde i Böda skulle jag vara stammis! Nu håller det inte riktigt eftersom det ändå är 55 kilometers bilfärd från Borgholm. 
De rostar såklart sitt eget kaffe. Utan konkurrens Ölands bästa.
Ett öga för detaljer har man också på Kaffestugan.
Avslutar dagens inlägg med en klassisk iPhone-motljusbild. Kvällssol i Djupvik, en liten anspråkslös pärla ett par mil norr om Borgholm. Pizzalukt från bykrogen intill, liite höstkänsla i vinden och utsikt mot kärnkraftverket i Oskarshamn. Vad mer kan man begära. Jag längtar visserligen dagligen tillbaka norrut, det kan jag inte sticka under stol med. Men nu, nu börjar det likna något Öland.
Bloggcomeback
Det har varit lite fullt upp på sistone. Högsäsong på Öland är faktiskt ännu mer galet än 120 nattgäster på Blåhammaren. Det är HYSTERISKT. Jag kan inte riktigt, fortfarande, förstå vad hela Sverige ska göra samtidigt på den här lilla ön. Är det kul att trängas? Är det kul att bada långgrunt när det är 16 grader i vattnet? Är det kul att handla i outletbutiker? Eller på loppis för hutlösa turistpriser? Är det kul att sitta i bilkö varje dag? Är det kul att handla på Ica Supermarket Borgholm oavsett tid på dygnet eller köpa jordgubbar för XXX kronor litern?
Dessa frågor ställer jag mig mer eller mindre varje dag. Och svaret är tydligen att jo, det är kul. Det här Helena, det är på riktigt ett tvärsnitt av sommarsverige det, bara det att du inte fattat det ännu eftersom du alltid ska vara på så avlägsna och osomriga platser hela tiden. Så vänj dig, landa, ta till dig lite av den svenska sommaren och dess charm. Den är förbannat kort nämligen, även på Öland.
Min sommar har såhär långt mest tillbringats i min nya bostad, ett litet charmant penthouse mitt i Borgholm med lutande trägolv och duschkabin i hallen. Det har målats och det har fejats och det har handlats en hel del grejer på stadsmissioner och IKEA och burits och spikats och tänkts och suckats och stönats lite ibland och först nu kan jag väl lite luta mig tillbaka och tänka att jo, det blev rätt bra det här ändå.
Jag har under tiden funderat lite på bloggens framtida profil och konstaterat att det enda som egentligen löper som röda trådar i min tillvaro är orden i underrubriken. Jag äter, jag jobbar och jag flyttar runt. Varje gång jag införskaffat en pryl har jag noga övervägt köpet. Tung? Ömtålig? Skrymmande? När ska jag flytta igen? På sistone har jag snittat på fyra flyttar per år. Det håller ju inte, jag inser det också. Men hemma är där man lägger sin hatt. Och just nu råkar det vara i ett penthouse bredvid cykeluthyrningen i Borgholm.
Den här har jag dock inte hyrt, det är min alldeles egen älskling! Går som ett skott och är förmodligen också det snyggaste jag någonsin ägt. En fin födelsedagspresent till mig själv kan man kanske säga och används allt mer frekvent. Öland är en fantastisk cykelö så snart man kommit ifrån den hårt trafikerade riksväg 136. "För platt" kanske en del tänker nu men faktum är att det finns fler backar än man tror och så bjuder landskapet också på den hel del vind. Jag har en ambition att cykla 150 mil innan sista september och är upp i 23 såhär långt. Fler cykeluppdateringar lär därför komma.
Jag har också ambitionen att fota lite mer på jobbet. Hotell Borgholm är en trivsam och oerhört fotogénique arbetsplats men antalet bilder i mitt eget arkiv är fortfarande få. Den ena anledningen till det är att man på grund av högsäsongstrycket just aldrig hinner fota. Den andra är att sist jag försökte (jag frågade om lov först naturligtvis) så hängde sig min iPhone och återuppstod sedan aldrig från de döda. Jag misstänker att Karin Franssons osynliga skyddsvakter mot all okontrollerad medial uppmärksamhet var i farten men vet inte säkert.
Jag har inte berättat om händelsen för henne, men jag tror hon skulle tycka den var både rolig och lite dråplig. Hur som helst så var det tidernas bästa bild. Som ingen någonsin kommer få se nu och varje gång jag tänker på det så svider det till lite någonstans.
Hur är Karin annars? Är hon trevlig? Skriker hon mycket på oss? Kastar hon paprikor och stekpannor i huvudet på oss? Har Karin lagat all mat själv? Eller, är det vi i servisen som också lagat maten? Kommer alla örterna från hennes egen trädgård? Finns Karin, alltså på eehh..riktigt? Alltså här? Ikväll? Jobbar hon alltid?
Den här bloggen är på intet vis tänkt att vara en inofficiell Hotell Borgholm-blogg som litet var fallet med Blåhammar-eran. Men det är klart att jag sitter på svaren till alla de här frågorna. Jag tänker bara inte avslöja dem nu, eftersom jag vet att ni iallafall inte orka läsa längre än till ungefär hit. Istället, en Real Life Borgholm-bild:
Vissa går till puben för en bärs efter jobbet. Andra tar en oestetisk knäckemacka med kaviar, keso och kokt ägg hemma i soffan. Gärna i fleecetröja och färgstänkta jeans. Nu höll jag på att skriva att jag gärna dricker en trefemma Norrlands Guld till det för att jag vill vara mig själv för en stund också. Det gör jag inte, men det är lite det där med kontrasterna som sätter guldkant på tillvaron när man varit välstruken och rakryggad och läppstiftad en hel dag. Och också har en ganska stor bit kvar av hjärta och hjärna längre norröver ska väl erkännas.
Slutligen - pub, guldkant - hur var V.I.P.-kvällen på Strand? Jo, nu har jag testat. Det kom att bli en hejdundrande utekväll som det fortfarande pratas om. Bra att damma av sig själv ibland! Nästa gång jag går dit ska jag gå raka vägen till champagnebaren och beställa in en flaska till halva priset bara för att jag kan. Bara för att Ha Gjort Det.
V.I.P.
Öland fylls kontinuerligt med semesterfirare, stämning och förväntan trissas upp och Borgholm börjar kanske inte riktigt koka än om kvällarna men iallafall..sjuda rätt ordentligt. (Ja, detta är ju delvis en matblogg!)
Eftersom jag själv bidrar till detta sjudande i egenskap av servitris på stans finkrog, har jag också blivit en Väldigt Viktig Person. Notera särskilt högersidan på lappen! Strand Hotel sägs dra in en miljon Varje Söndag. Då är det dessutom halva priset i baren! Stort som ett as är stället, fläskigt som en finlandsfärja ligger det där vid kajen och eh.. liiite kanske förstör den annars väldigt vackra hamnvyn.
Men jag är ju inte sämre än att jag måste ge stället en chans - precis som alla andra lär göra denna julis första strålande söndagskväll.
Att äta sig igenom Spanien
Sedan en tid har jag odlat tanken, eller kanske drömmen, om att äta mig igenom Spanien. Ta mig runt på cykel, region för region, och smaka på landets alla delikatesser. Italien och Frankrike i all ära, men Spanien har också en verkligt dignande matkultur som sträcker sig längre än till paella och tapas.
I Spanien är man lite knäpp, tänker svensken. Man fäktas med tjurar, dansar flamenco, äter middag försent och får inget gjort. Jo, jag kan skriva under på allt det där. Det är lite annorlunda. Men nu, när jag har min bror bosatt där sedan flera år, har jag all anledning att fara dit lite oftare. Spanien har blivit som en vän jag blivit förtjust i men inte lärt känna ordentligt ännu. Inte minst eftersom det råder stora språkförbistringar varje gång jag är där.Hög tid att ändra på det.
Och hög tid att avrapportera det senaste besöket. Nu blir det en bildkavalkad av sällan skådat slag.
Vandring på pilgrimsleden Camino de Santiago alltså. En resa som varit inplanerad sedan januari månad och en födelsedagspresent till vår far. Att gå i fjällen tycker jag ju mig vara bekant med. Det är ju bara att gå. I Rioja på försommaren råder andra utmaningar. Istället för att klä sig fotriktigt, ventilationriktigt, lagom varmt och regnsäkert, så låg fokus på att klä sig så svalt som möjligt och med rödhårig-med-fräknar-gener - bränna sig så lite som möjligt. Med andra ord, det var svinvarmt. Inte ett moln, inte en vindpust och inte en skuggig plats i 35-gradig värme. I tre dagar.
Motorväg är inte en vanlig syn i svenska fjällen men här gick vi bitvis ganska långa passager längs just väg och rentav på väg. Överallt på staketet hängde likväl kristna symboler, skapade av frommare pilgrimer än vi.
Det kunde naturligtvis också se ut såhär...
...eller såhär. Vinfälten verkade aldrig ta slut.
Det gjorde dock krafterna emellan varven. Vilken tur att någon hade tänkt på mig och satt upp ett parasoll och en back med kalla drycker mitt ute i ingenstans!
Snäckorna i marken och de gula pilarna gjorde det sällan svårt att finna vägen.
Pilgrimsvandrare stannar till på härbärgen för natten. Det kostar en spottstyver men standarden kan variera vida. Här sitter pappa på ett av de bättre. Och bekväma semesterfirare som vi var så hände det att vi tog in på ett och annat hotell också. Ja, det var skönt.
Jag är väldigt svag för lappar och skyltar av ovanstående kaliber. Jag ska på allvar börja samla på dem och släppa dem i bokform. Framförallt - vad menar de här?
Inte svårt att hitta, som sagt.
Min bror Clint Eastwood, förlåt Björn, är maratonlöpare och köttade på bra i steget. Han verkade också tåla klimatet bättre än vi nordbor. 
..fast kom det sådana här meddelanden kändes stegen plötsligt lite lättare.
Varje gudsförgäten liten by på spanska landsbygden har minst en bar. Många Mahou blev det på den här resan, min nya favorit i ölkategorin "ganska blaskig men fyller sin funktion". Jag föredrar flera öl i små doser än en enda stor stark. Trevligt därför (men samtidigt lite bisarrt) att spanjorerna inte verkar kunna välja mellan 20- eller 25-centilitersflaskor. Det finns nämligen båda. 
Det händer också att det finns datamuséer - jag menar internetcafé. 
Vin är enkelt, billigt och gott. "Husets röda" i Rioja är anspråkslöst men trevligt överallt. Jag har statistiskt säkerställt underlag för detta uttalande efter resan.
Det vandrades, det dracks. Och det åts. Ja, till och med skapelsen ovan åt jag. Bläckfisk. Alltså jag gillar verkligen bläckfisk, men lägget? LÄGGET?! Jag ser inget slut på sarkasmerna som far igenom mitt huvud när jag tittar på den här bilden. Men nu är jag ju inte krogrescensent ännu - jag var bara en vanlig semesterfirare och jag var hungrig och det smakade bättre än det ser ut. Drack dessutom en vit Rioja till, vilket ju inte heller är varje dag. 
Notera krognotan!
Så var det nästa kulinariska höjdare. Jag smakade aldrig detta utan såg det som hastigast i en tapasbar. Någon som har någon idé till vad det kan vara?
Tillbaka i Madrid för weekend. Här står jag i självaste skinkmuséet, El museo del Jamón. Inget ställe att ta med sina vegetariankompisar till precis men helt klart ett av mina favoritställen i staden. Full fart med tapasbar, ostar, bakverk och så skinka, skinka, skinka överallt. Behöver jag tillägga att jag sällan köper skinka hemma på Ica längre?
Jaha, vad skulle vi äta och dricka? Självklart en liten öl och ett lass boquerones. Och skinka. Och en hel del annat smått och gott.
Så att man slipper tänka själv!
Madrid är staden med Spaniens största fisk- och skaldjursmarknad. Måste provas tänkte vi och fann en dörr på en sidogata till en annan sidogata, vilken ledde oss in i denna fantastiskt stämningsfullt stökiga och proppfulla skaldjursrestaurang. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den. Ett pyttelitet kök hade den hur som helst och snacka om full rulle i servisen denna lördagkväll!
Vi började på toppen av skaldjursberget och jobbade oss neråt. Räkor, havskräftor, musslor och krabbor. Och inte att förglömma, havsfötter! Hjälp vilken måltid det var. 
Jag har aldrig ätit mig så mätt på skaldjur i hela mitt liv och kommer troligtvis inte heller göra det någonsin igen. Medan madridnatten kokade vidare i alla bemärkelser tog vi bussen hem. Och sov. Och jag visste att jag snart skulle hit igen.
Sista kvällen, efter utflykt och söndagsmarknad, hamnade vi inte helt oväntat på ännu en bar. Och nu skulle det ske. Sniglarna. Mercedez visade hur.
Jag har ätit sniglar förr, då de varit tryggt inbäddade i vitlök, persilja och smör. Men det här, det är en riktig hardcore-snigelsmörgås det. 
Ett två tre - och här är bildbeviset. Nej, det smakade inte som kyckling. Det smakade ingenting. Det var inte värt besväret att pilla ut varenda snigel ur sitt pyttelilla skal, det kommer inte hända igen. Men det var, precis som fish'n'chips eller en hel bytta Ben&Jerry's själv, kul att testa en gång. Smakjakten kommer gå vidare. Jag kommer att på något vis söka sponsring för den där cykel- och matresan. Och nu, nu har det dessutom blivit precis sådär lagom spaniensent som det ska vara för att äta middag.
De första
Det är mycket nu. Men inte så mycket att man inte hinner äta jordgubbar. Jag firar mina sista dagar i huset på landet med jordgubbar odlade så nära där jag bor att man kan säga att de är plockade runt knuten. Ölänningarna är omåttligt stolta över sina jordgubbar och pratar om bären som om de inte odlades någon annanstans i hela världen. Lite lustigt kan jag tycka, som har fina, extraordinära jordgubbsminnen från såväl Rödön som Florida.
Vintagetermosen i bakgrunden, "Lifestyle 0.5" som den faktiskt heter, är ett fynd från längstiniskåpet, en pryl jag skulle vilja köpa loss från huset nu när jag flyttar härifrån. Fulsnygg, väger inget, håller värmen bra och har funktionellt handtag både i kanna och mugg. Perfekt för en kaffetant som jag.
I dagarna öppnar fjällstationerna i norra Sverige igen. Jag ser skrytiga, vackra naturbilder på friluftsklädda och entusiastiska medarbetare ligga ute på Facebook. Lycka till alla ni, njut av säsongen och ta för er av allt den har att erbjuda! Själv tycker jag fortfarande det är fantastiskt att gå i högklackat på kullersten mina 200 meter till jobbet. Varje dag.
!!!
Jag gillar allt som oftast att jobba. Jobbet i sig, mina kollegor och allt runtomkring får mig att trivas och känna att jag utvecklas och lär mig saker. Kanske är jag lyckligt lottad, kanske har jag bara rätt inställning, jag vet inte.
Men alla gillar inte att jobba. Lyssna på det här. Jag har just nu inga vidare kommentarer mer än att hakan for i bilgolvet både en och två gånger när jag hörde det.
Helena åker till Spanien istället
Dippkultur del 2
Ja, tänk vad de kan hitta på nuförtiden.
Only the sky is the limit
Ja men visst är det Öland! Kalla det lappkast, bananskal eller panikåtgärd. Det är så saker händer i mitt liv. Här är jag nu. Och här jobbar jag.
En vän sade, i våras när den sedvanliga ångesten över att söka nytt jobb spred ut sig över hela medvetandet, "Så, var vill du jobba? Only the sky is the limit!" Jag tyckte det lät töntigt och kioskpsykologiskt om jag ska vara ärlig, men han är, som för mycket annat, förlåten. Efter idoga och lönlösa arbetsansökningar till Systembolaget skjöt jag sent en kväll ett riktigt långskott, i form av ett mail till Karin och Owe Franssons Hotell Borgholm. Jag blev otroligt nog uppringd följande dag och nu, om några timmar, ska jag gå dit för att hugga tag i ännu en fullsatt fredagskväll.
Bytt sida om luckan har jag också gjort. Jag riktigt njuter av att slippa laga så förtvivlat med mat, även om nu maten här råkar vara helt fantastisk. Istället har jag blivit servitris och har det precis hur roligt som helst.
Öland ja. Jag ser verkligen fram emot sommaren nu. En platt sommar, en sommar med sol och asfalt och uteserveringar och gångavstånd till havet. Det har varit kalla, eller åtminstone svala, somrar på märkliga ställen tillräckligt många år i rad nu. Här är idyllen inpå knuten, allt är nära, naturen exploderar och ja.. Jag njuter. 
Har inte köpt stuga men hyr en! Otrolig lyx att ha flera rum, ja otrolig lyx att leva på mer än 12 kvadratmeter överhuvudtaget. Bakom huset ligger en hästhage...
..och framför bor fåglarna i vad jag tror är totalt fem fågelholkar. Ingen större risk att få en buckla i sidan på den här parkeringen heller.
Cesar, grannkatten, kommer farande som ett skott varje sen när kväll jag kommer hem. 
En annan granne! Måste gå dit och prova någon dag när jag har tid att falla i palt-, förlåt kroppkakekoma efteråt.
Några kilometers promenad ner till Kalmar sund, ett nytt liggunderlag och en (pappers...)DN och söndagen är gjord. Jag har inte varit vid havet på så länge! Det luktar så gott, frihet och.. lugn. Det smakar gott också, ja jag var ju tvungen att kolla så att det verkligen var havet.
Ja, söndag är ledig dag. Alltid. Jag citerar Karin Fransson: "Det är tur att söndagar finns så att man får sitta ner någon gång." Fru Fransson äter nämligen alltid middag stående. Jag har hittills aldrig sett henne äta längre än fyra minuter.
Här kommer alla svagheter på en och samma gång
Tiden går. Först ner från fjället, sedan vidare mot ett vårlikt Frösön och jag måste bara säga, har ni åkt över Rödöbron någon gång? Jag skulle vilja påstå att det är en av Sveriges vackraste, mest representativa platser. Storsjön, skogar och Årefjällen i fjärran på höger sida, ett lapptäcke av böljande jordbrukslandskap med fina gårdar till vänster.
Jag kan lova att ingen njöt mer av gräs (grönt alltså) och grönska och framme i Stockholm av asfalt och avgaser än jag dessa dagar. När det tar emot under ens fötter när man går är också en skön känsla, men inget man tänker på förrän man bott och levt på metertjocka lager av snö en period. Jag satte mig medvetet på en av Stockholms rörigaste, minst rogivande platser och drack en för dyr och dessutom ganska dålig kaffe. Tittade på folk, fontänen vid Sergels torg och Kulturhusväggen. Solen sken och duvorna försökte ta min lunchsmörgås. Nu jäklar är det vår och ledigt, tänkte jag.
Efter ett par dagars ganska seriös shopping (!) for jag till Östergötland, hem till Östergötland höll jag på att säga men ska sanningen fram vet jag inte riktigt var jag hör hemma längre. Hur som helst, började med en helkväll hos Linn.
När jag ringde på dörren var ingen hemma. Hörde Take That's "Never Forget" från stereon, något karaktärsfrämmande tänkte jag roat och klev in. Kort därefter kom Linn med en matkasse i handen. Sedan lagade vi mat.
Linn tillhör mina favoritkockar bland människor jag känner som inte arbetar med mat professionellt. Eftersom jag tidigare hade nämnt att jag var så trött på mat att jag föredrog dryck hade hon tänkt en flytande trerätters. Kul idé tyckte jag men varför det inte blev så fick jag aldrig reda på. Istället blev det plockmat. I mängder. Ja ni ser ju själva, fantastiskt. Så långt ifrån viltköt och röding som det är möjligt att komma! Så satt vi där med varsin kavaj över stolsryggen, ett glas crémant de Bourgogne i handen, pratade om våra gamla jobb och våra nya jobb och undrade vad fan som hänt med tiden och när det hände. Istället för att dra ner på stan åt vi efterrätt vid midnatt, blev trötta, kom på att det fanns tvättid att tänka på och sen cyklade jag hem. Jag fick plötsligt en påtaglig känsla av att vi blivit lite äldre.
Linn, som ni ser, gillar också att fota mat. Mycket och nära. Om det hamnar på hennes eminenta blogg, alltså Sveriges största flygblogg, får tiden utvisa.
Mer kul i Östergötland - fantastiska saker händer. Min barndomskompis Helena, som jag känt i över 20 år, fick en son för några veckor sedan. Max.
Jag vet inte vad jag ska säga här. Mer än att det är helt fantastiskt.
Men någon matro lär mamma inte få på några år. Jag tänker att jag skulle kunna göra en insats här framöver!
Hemma hos min mamma stod dukat bord - en dignande vårbuffé! Jag köpte med mig en Domaine Pré Baron, mitt tidigare nämnda favorit-Sauvignon Blanc. Visst har mamma snygg t-shirt förresten?!
Hos pappa och Britt är det storrenovering på gång i köket. Därför kokas potatisen för tillfället i garaget. Bra med trefasuttag, tycker pappa. 
Jaha, vad skulle vi dricka?
Får jag önska mat hemma hos dem blir det i nio fall av tio samma sak. Ja men jag älskar ju råbiff. Jag skulle kunna vara råbiffvegetarian - mitt bidrag till alla märkliga vegetarianvarianter som finns.
Proppad med proteiner - att byta däck blev en baggis. Nu är det rätt fälgar på min kära, trogna bil igen. Ett vårtecken så gott som något! Kul med högtryckstvätt förresten, en helt underskattad pryl. 
Jag väntar på att någon köper dessa skor i födelsedagspresent till mig. De finns i Linköping. Snälla snälla snälla. Nu är det nya tider nämligen. Jag har numera både ett litet behov och en liten förväntan på mig att klä mig lite..piffigare? än uppe på fjälltoppen. Jag måste också döpa om bloggen litegrann. 
Jag befinner mig i startgroparna för mycket spännande saker. Här nere bor jag. Så, var har jag hamnat?
Och jag drar min sista blåhammarsuck
Oj oj oj vad tiden går här. Det kan också vara så att det varit lite intensivt på sistone. Min pappa satte nyligen huvudet på spiken och sade "I maj ska man inte planera in något för man hinner iallafall ingenting".
Så här sitter jag och hjärnan är väl mer inställd på imperfekt och perfekt mer än presens så att säga. Och på nya jobbet är det mest imperativ hela tiden.
Jag är i praktiken färdig med Blåhammaren och jag önskar all ny personal lycka till. Om ungefär en månad öppnar ju stationen igen! Själv kommer jag vara långt borta. Man kan nästan säga att jag kommer vara under havsnivån så långt ner ska jag vara. Men det tar vi senare. 
Hemma hos er kanske krokusarna blommade i slutet av april men hos oss rådde, som jag tidigare nämnt, kanonföre och kanonväder. Josefina, jag och Ingemar, som tog bilden, var uppe och bokstavligen surfade på Blåhammarkläppen och vidare bort mot Blåhammarskaftet. Fin start på dagen innan jobbet!
Roligt med sightseeing!
En av två gånger som jag haft tillfälle att själv äta i matsalen den här säsongen. Det bjöds på röding, lammrostbiff och chokladtårta. Och öl, som ni ser. 
Ännu en fantastisk dag då man eh.. förlåt alla gäster men det var liiite skönt att ha en såndär riktigt lugn dag, så lugn att man tar sig tid att flytta ut lunchbordet i solen och bara njuta. 
Marika, hon kan det där med att ta vara på nuet. Söt är hon också.
Och på kvällen var det business as usual.
Jag har försökt ta en bild på Henriks ansikte while in action i tre månader nu men verkar fortfarande inte ha lyckats. Kan det vara för att han alltid är så koncentrerad? Finalkvällen hade vi hur som helst riktigt roligt i köket. 
Henrik är ju inte bara östgöte, precis som jag, han är rätt mycket västkustkille också. Det märktes på den här laxsidan kan man säga. Henrik kryddade den med örter, honung, salt, vitpeppar och fänkål och sedan fick den mysa i folie i 119 graders ugnsvärme tills den var 44 grader i mitten. Vi toppade den med några havtorn. Fantastisk.
Söndag har sällan varit en vilodag och definitivt inte denna söndag. Det städades, det fixades, det fejades. Jag har slutstädat det här köket tre gånger nu och det här var den bästa! Med otroligt bra hjälp från alla, och kanske särskilt (från vänster) Simon, Danny och Elin som skrubbade köksön som aldrig förr. Just det, Danny är expert på det där med taket, vilket är lite av ett avancerat tetris. Ni som ska göra det nästa gång - jag har hans nummer.
En härlig middag på kvällen med både gammal och kommande personal. Vi åt och vi åt och vi åt...
..och chefen gillade renfransyskan, en såndär grej som blir över i frysen på restaurang ibland ni vet.
Jag lade den där sista städhanden efter middagen. Galonförkläde och klänning var en ny kombination.
Redo för sista färden ner, påföljande morgon. Lina - laddad, snygg och glad.
Det här är min sista blåhammarbild. Vi tog några staktag och gled ner i puder för fjället. Tog en dryg timme. Jag vände mig inte om en enda gång.
Sköna maj välkommen
För en kort stund sedan körde vi ut säsongens sista trerätters; en Blåhammarhöjdare, en laxsida med örter och havtorn och som avslutning den franska chokladtårtan. Att 40 personer, varav ett antal personalgäster, kom upp i detta väder känns minst sagt smickrande.
Med denna middag har jag avrundat min blåhammarkarriär. Nu väntar bara ett par dagars slutstäd och därefter far vi ner hela gänget tillsammans på skidor. Känner just nu..ingenting särskilt. Jag känner att jag vill gå hem och ta ur kontaktlinserna, ringa ett par samtal och sätta mig och titta rakt fram en stund innan jag går och lägger mig. Tänker inte alls att det är sorgens dag eller jag borde sätta mig och grina här nu i några timmar. Sådant kommer, om det alls kommer, om en vecka då nästa projekt är igång och man börjar bli lite nostalgisk över saker. Då får jag be om att återkomma, med några bilder också hoppas jag.
Så länge; tack alla ni som kom och åt och trivdes hos oss. Det har varit kul det här.
Det är vår och Helena äter med alla sina sinnen - igen
Ledsen, det här inlägget kommer inte innehålla ett endaste recept, bara inspiration. Jag själv känner mig iallafall väldigt inspirerad. Och glad, inte minst.
Ni vet, det är vår nu. Till och med jag börjar förstå det. Jag köpte en pappers-DN idag (det kommer ta några veckor innan jag bara säger DN) och varje gång jag tittar på väderleksprognosen så tänker jag att det måste varit fel i tryckeriet eller att tidningen solblekts för väderkartan kan ju inte vara gul och grön. Väderkartan är ju blå, ljusblå och grå, det vet alla.
När jag skidade ner till Storulvån efter jobbet i måndags kväll såg jag en hel flock med renar, ett vårtecken så gott som något! Man ser dem inte så bra på bilden inser jag nu men de var väldigt många och det var väldigt vackert.
Jag njöt lite asfalt och uppförsbackar i Åre och det växer lika många tussilagos där nu som det är folk där under högsäsong. Nej, förresten, det måste vara fler. Och jag gillar verkligen Åre nu när hajpen börjar dö och stället nästan känns lite töntigt. Jag hade tänkt utnyttja ett erbjudande vi har på STF Edsåsdalen men ändrade mina planer och fann istället hittade Åre Bed & Breakfast. Klart prisvärt boende med trevliga ägare och vacker utsikt över Åresjön!
Det var inte precis något rajtan tajtan där heller - bara jag och en gäst till. Och frukostbufféer i all ära men imorse behövde jag inte ens bre mina egna smörgåsar! Jag älskar ju frukost mer än någon annan måltid på jorden och detta lättade upp deklarationen och andra tråkiga saker man får lov att ta tag i på lediga dagar.
Jag har haft som ambition att äta mig igenom Åre under de tre säsonger jag varit i krokarna. Byn har onekligen en hel del att bjuda på för de flesta smaker och prisklasser! Mina favoriter är:
* Råbiffen på Werséns. Parentes: Se till att få den charmigt dryga snubben med rockabilly-frisyr som servitör. Han kan allt och är grymt duktig (och rätt snygg också, ska väl tilläggas)
* Pizzan på Liten Krog. Man dör. Dessertläggen kan framstå som lätt överarbetade men ser ut som om någon haft roligt i köket med stjärnfrukt, coulis och liknande.
* Fjällpuben. Man går in där och man är såld. Man vill smaka allt och stanna hela kvällen. Melker Andersson har inte helt oväntat lyckats igen.
Som kock i slutet på en intensiv säsong är det inte helt lätt att komma på något man har lust att äta när man är ledig. Det kan faktiskt vara skönt att fasta en hel dag och - missförstå mig rätt - man har mer lust att dricka saker.
Iallafall. Jag beställde in en chèvre med havtorn och en pubsallad. Låter inte så märkvärdigt MEN DET VAR DET. Varför har jag aldrig ens tänkt havtorn och chèvre i samma tanke? Vinaigretten över salladen ville man också dricka glasvis, vilket inte är särskilt vanligt förekommande för vinaigretter. Sherry- och rödvinsvinäger fifty-fifty tydligen.
Ja, det var det godaste jag ätit i år tror jag. Drack ett glas fantastisk Sauvignon Blanc från Loire, Domaine Pre Baron. Måste finnas på Systemet, annars avlider jag.
I somras satt jag och dåvarande kollegan Elin på grannfjällstationen och åt abborre till middag. Elin brukar i vanliga fall ha ganska mycket att bidra med i en konversation men denna kväll var hon helt frånvarande. "Ja ursäkta, men jag äter med alla mina sinnen", sa Elin. Det var precis så det var igår. All koncentration går till smaksinnet. Jag ville inte ens beställa in dessert för jag tänkte, som en känd livscoach nära dig brukar säga, att det här, det blir fan omöjligt att toppa. 
Det är inte över än/Henriks Hemliga Presszucchini
Nej det är inte över än. Riktigt. Blåhammaren gick från snöstormshelvete till solparadis på två dagar, vi har haft fullt upp med att gräva solgropar och jag har haft dubbelt besök. Kort sagt, en fantastiskt rolig och trevlig vecka, välbehövlig också eftersom det är nu, nu, som man är uppe på den där, eller man kanske rentav redan passerat? den där säsongsjobbarkulmen. Ja alla ni som har varit där vet vad jag pratar om. Det är ju inte riktigt som vanliga jobb det här.
Ni märker ju hur jag skriver också. Blurrig i huvudet? Jajemän. Lite för många uttryck har gjort lite för många intryck som kanske inte riktigt hunnit smältas. Därför ska jag inte plåga mer med konstiga meningsbyggnader (just nu iallafall) utan gå rakt på sak för en gångs skull.
Henriks hemliga presszucchini
Jag har vid flera tillfällen hört äldre (läs vuxna) kockar drömmande prata om mormors pressgurka, komma med långa utlägg likt Marcel Prousts "Madeleinekakan". På Blåhammaren pressar vi zucchini istället och numera är det Henrik som gör det. Sist gjorde han en lag som var så jäkla god att jag nästan fick lust att dricka upp den, syrlig och lite stark. Jag frågade efter jobbet hur han hade gjort den och fick diffusa svar som "enbär" "kryddblandningen som stod på hyllan" och till slut "limeblad". Jag skulle tro att receptet är såhär:
Zucchini
1 dl ättikssprit
2 dl socker
3 dl vatten
salt
finmalen vitpeppar
grovmalen svartpeppar
några krossade enbär
några limeblad
Gör såhär: Skiva zucchinin så tunt det går, gärna på mandolin eller rivjärn. Koka upp vatten och slå över sockret och ättikspriten. Vispa tills det löst sig. Tillsätt övriga ingredienser och häll lagen över zucchinin. Ställ den sedan under press, exempelvis under en mortel eller annat tungt föremål, i några timmar tills zucchinin slaknat. Servera som tillbehöver till kött, fisk och fågel.
...Det luktade garanterat vitlök i hela gästkorridoren inatt. Det var mitt fel. Vi serverade en höjdarmacka till förrätt med riktigt guffig aioli på toppen. Det var svårt att inte slå sig själv på bröstet efter den förrätten, helt otroligt gott var det (oj nu sade jag det igen). Prova själva och slå upp en kall öl till det!
Blåhammarens höjdarmacka med lammstek och aioli
Baguette, gärna på surdeg
Paprika i ett par olika färger
Rödlök
Olivolja
Rökt lammstek eller annat rökt kött
Aioli
Tänk 1 dl olja per äggula - så kan man göra hur mycket eller lite man vill.
2 äggulor
1 dl majsolja
1 dl olivolja
ett par vitlöksklyftor
salt
ev lite citronsaft
Skär baguette tunt på snedden och rosta i 200 grader i cirka fem minuter tills skivorna blivit lite knapriga.
Skär löken i klyftor, dela paprikorna i halvor och därefter i tre bitar. Ringla över lite olivolja och rosta dem i 200 grader i 20-30 minuter eller tills de fått rejält med färg.
Slå under tiden ailoin. Riv vitlöksklyftorna och blanda med äggulan. Tillsätt olivolja droppvis under vispning och sedan i en fin stråle. Aiolin ska vara riktigt tjock! Smaka upp med salt och ev lite citronsaft.
Lägg en skiva bröd på var assiett. Bygg sedan på höjden med de rostade grönsakerna, tunt skivat kött och aioli. Toppa med lite nymalen svartpeppar.
Fler intryck från veckan som gått: Försöker motarbeta tomheten efter fyra säsonger Dexter med The Big Bang Theory. Jag förväntade mig ingenting, vilket jag inte heller gjorde innan Dexter-missbruket startade, men fnissar numera konstant åt all extremt nördig och invecklad dialog. Medger även viss känsla av igenkännande.
Vill man inte ha invecklad och nördig dialog kan man istället lära sig sminka sig med Jean-Pierre Barda. Jag trodde aldrig att jag skulle blogga om vare sig skönhetsråd eller Jean-Pierre Barda men klippen på DN:s hemsida är faktiskt, med viss distans, både bra och riktigt roliga. Jingeln tycker jag är roligast av allt.
Just nu drömmer jag om att gå på asfalt i riktigt oergonomiska högklackade skor, har avslutat min fjärde kopp kaffe (när frukost övergår i 11-kaffe!) lyssnar på Josefinas spellista som hon satte ihop när hon var här i veckan och trots att jag redan har ett par wayfarers skulle jag bli överlycklig om någon gav mig dessa solglasögon i födelsedagspresent. Och med bloggens hittills längsta mening önskar jag alla en skön söndag!
I backspegeln - Vår (och) påsk
Vad sägs om den här morgonsolen? Varför går man inte upp, ut? Varför går man och lägger sig igen i tron att man ska bli piggare om man drar sig någon timme?
De senaste veckorna har varit ett blurr av dagar som kommit och gått. Jag har noterat att det varit fint väder och att skaren har hållt. Just den här förmiddagen unnade jag mig en promenad en bit upp på Blåhammarkläppen för att få en (mental?) helhetsbild över stationen. Det såg stabilt ut.
Det är många som undrar om fyren står kvar och om den fungerar. Med all rätt kanske - det sägs att det är Sveriges enda kvarvarande landfyr. I förgrunden ser ni ett av våra få påskpynt - exemplariskt påskris som slog ut lagom till helgen. 
Marika var den enda som laddade ordentligt med påskkärringriktiga fräknar och sjalett. Jäklar vad snygg hon blev. Ni som kom och drack varm saft hos henne i receptionen vet vad jag menar.
Det blev en väldigt rolig och lyckad påskhelg, som väntat full rulle men aldrig så att det blev oss övermäktigt. 
Jag skippade finliret och slog till på en klassisk smuläppelpaj en av kvällarna. Varför inte liksom? Det doftade smör och vanilj i hela köket när vi gräddade dem. En kula fin vaniljglass och ett glas tokajer som ackompanjemang gjorde troligtvis (och förhoppningsvis!) ingen besviken. Jag tror varje gång att jag ska kunna smaka bara en sked äppelpaj och varje gång slutar det med att jag äter upp hela portionen. 
Påskaftonskvällen bjöd på klassisk påskbuffé med sill, kallskuret och en oändlig mängd tillbehör. Därefter blev det den Perfekta Renfransyskan (ovan) med Den Enklaste Potatisgratängen (recept kommer senare!). Detta låter nästan lite perverst men jag blir så glad av rött kött och jag blir så ledsen av grått kött. En yrkesskada antagligen, kan också ligga i generna och något jag ska skriva mer om en annan dag. Hur som helst - på Blåhammaren ordnar vi naturligtvis köttet så att alla kan uppskatta det. 
..och platschef Magnus var nöjd över att få tillaga det. Eftersom vi mest går om varandra nuförtiden var det roligt att för en gångs skull få göra något tillsammans i köket.
Påskaftonsmenyn avslutades med en toppmatad chokladpåsktårta. Jag tror alla var mätta efter den.
Vi hade många gäster som sagt, både små och stora. Om jag var 5 år skulle jag garanterat bli gnällig om jag var tvungen att skida upp hit. Kanske åkte de pulka, men i vilket fall som helst har alla fina barn vi haft på besök under säsongen varit exemplariska. En stor eloge till alla föräldrar. Applåd!
Apropå kött. Blåsis är i många bemärkelser en klassisk kött-potatis-och-sås-restaurang men ingenting är ju omöjligt! Här är delar av den veganmeny vi lagade på påskafton. Jag åt resterna av den i flera dagar. 
Och inte var det slut efter påskhelgen. Natten lördag-söndag förra veckan sattes säsongsrekord på antal boende. Någon sa 115 men kanske var det 113. Med tanke på att vi inte har mer än 56 bäddar så var det mycket vilket som! Man lär sig en del logistik, organisation och genvägar under sådana här helger. Vi börjar bli riktigt bra på det nu.
Jag uppskattar att jag spelar i division 3 i Kockarnas Jobba-mest-och-längst-liga, men ändå, måste bara säga, jag HAR jobbat en hel del. Jag känner det mest i fingrarna nu när jag skriver, en begynnande partiell reumatism som mest botas av att ta det lugnt och inte jobba ett par dagar. Som nu. 
..Men man kan ha det betydligt sämre än jag också. Se bara här; Häromdagen satt vi alla ute på 3-fikat (ja, vi försöker hålla en klassisk 3-fika!) och stekte en stund i solgasset.
Lina och vår efterlängtade men tyvärr tillfälliga stationshund Vega underhöll. Det gör de allt som oftast. Och nej, det är inte bara motljus - Vega är stor, lurvig och alldeles kolsvart. I bakgrunden syns Sylmassivet till höger och Helags topp till vänster, långt i fjärran. 
Det är helt okej att gå skytteltrafik med alla 15 sopsäckar efter jobbet i den här solnedgången. 
Här är "mitt" arbetsfönster som någon vänlig kollega har skottat fram. Härigenom ser jag en klar dag ända till Storlien och det Kungliga Fritidshuset.
..och här inne sitter jag. Snöstormen svinar fortfarande omkring till och från, just nu mera till. Krokusar och tussilagos känns rätt långt borta om vi säger så.
Jag ska göra lite fingergymnastik nu, värma en burk pilsnerkorv, möjligtvis dricka en liten öl och försöka att mentalt bearbeta veckorna som passerat innan jag antagligen somnar väldigt väldigt tidigt.
A tribute to urjämten
Hej bloggen. Det var länge sen. Jag har ingen jättebra ursäkt mer än att det varit påsk, det är strålande väder och arbetsdagarna är fortfarande betydligt längre än vanligt. Folk bara fortsätter komma och komma och alla verkar vilja äta middag hos oss. Men det är bra att inte slappna av har jag hört (av chefen), för gör man det blir man förkyld direkt. 
Lite miljöombyte kan däremot vara på sin plats och se här hur vackert det var när jag skidade, förlåt karvade? hyvlade? till Rundhögen efter jobbet i måndags kväll. Stighudar hade varit på sin plats även nerför, ty Blåhammaren ligger bokstavligen på toppen av ett isberg dessa dagar. Jag är en riktig mespropp nerför men vågar man ligga på kan man åka ner till parkeringen en sträcka på 10 km, på 30-40 minuter. Ganska snabbt.
Ok. Jag kom ner hel och passade på att hälsa på Elinor. 
Elinor är urjämtska av stora mått och en före detta kollega till mig. Ni vet människor som inte kan beskrivas utan måste upplevas? Hon är en sån. Sällan har jag haft så hysteriskt roligt i ett kök. Så blir det mycket gjort också, det görs bra och det görs snabbt.
Vi pratade om att lägga lite Loove i maten. Kan tyckas som en självklarhet, men handen på hjärtat, lägger man alltid så väldigt mycket loove där på tallrikarna? Nej, det gör man inte. Ibland kör man på autopiloten, utan att det för den skull ska behöva bli dåligt. 
Det här är födelsedagsmiddagen från förra året (jag bryr mig egentligen inte om att fylla år längre men det har i den här bloggen blivit ett återkommande tema har jag märkt). Ber om ursäkt för den gigantiska brödbiten i förgrunden men ni ser bakom; en röding som en gång simmat i Ånnsjön (visst var det så Elinor?) och här simmar i sin egen sås. Fisk stekt i smör, saltad och som fått sjuda en stund i grädde och gräslök. Det är minsann inget larv. Det är loove.
Låt oss fortsätta på temat sommarminnen. I vart och vartannat hus här i trakterna finns det vedeldade ugnar i källaren. Här är jag på tunnbrödsskola hos Elinor och hennes släktingar. Det var åtminstone 80 grader varmt i den där källaren och jag insåg att tunnbrödsbakning är väldigt roligt men verkligen inget att leka med! Det kräver känsla, tålamod och koncentration. Jag tror att det finns lika många jämtländska (och norrländska?) tunnbrödsrecept som det finns tanter som bakar dem. Och det kräver sin tant. Jag är helt klart inte där än, behöver öva i några tiotal år till. Men gott blir det:
Elinors tunnbrödsrecept, censurerad och omskriven version för hemmabruk (i vanlig ugn)
20-25 st
100 g smör
1 l mjölk
1 dl sirap
1/2 pkt jäst eller 1 pkt torrjäst
2 tsk salt
2-3 msk fänkålsfrön
2-3 msk anis
1 dl havregryn
1 kg vetemjöl
kornmjöl att kavla i
Gör såhär: Smält smör i en kastrull, tillsätt mjölk och värm till fingervarmt. Tillsätt sirap, jäst och övriga ingredienser. Degen ska vara lös, nästan så att den är besvärlig att handskas med. Dela degen i 20-25 ämnen, "nävestora" och låt dem jäsa på bakbordet en stund.
Kavla ut i rikligt med kornmjöl till runda, tunna kakor. Nagga bröden om du inte använder kruskavel. Grädda kakorna på bakplåtspapper eller mjölade plåtar i ugnens maxtemperatur "tills de är klara", 2-3 minuter. Njut med smör och ev en god ost. 
Häromdagen fick jag ännu en gång röding, potatis och gräslökssås hos Elinor. Jag kan även rekommendera knäckebröd, förlåt hårdbrömacka - med extrasaltat Bregott till. En lika sinnesfull måltid som uppstekt palt med lingon och iskall mjölk eller isterband och dillstuvad potatis. Men det är en helt annan historia.
Presenter
På min födelsedag - som faktiskt firades på Blåhammaren - i juni förra året var jag extremt omhuldad. Några av de bästa presenterna jag helt oväntat fick var tre avocados (från min chef), en tetra Castillo de Gredos, en liter jordgubbar och en krukros.
Ungefär för ett år sedan kom mina kära vänner Petter och Siri på besök och hade också en helt fantastisk present med sig som prydde receptionsdisken hela påskhelgen..
Det kan vara ett ålderstecken, det här med att bli glad för växter. Det var inte alls länge sen jag tyckte att en frasig gå bort-presentbukett med tulpaner var det absolut snyggaste jag hade i mitt hem. Men att frakta upp ömtåliga saker, som blommor och bär, i sin ryggsäck uppför fjället, hit till Blåhammaren, det är.. ja jag hittar faktiskt inte riktigt några bra ord för hur glad jag blir för sånt.
En annan kategori överraskningar som står mig varmt om hjärtat är när man får Paket På Posten. Den här säsongen har det tyvärr varit litet tunnsått med annan post än bensinräkningar och pensionsbrev. (Jag kan ju helt uppriktigt erkänna att jag inte hunnit skicka några heller, även om jag går omkring och lurar på några riktigt bra grejer.) Därför blev jag extra glad när det dök upp ett sällsynt färgglatt litet paket igår.
Ett platt påskägg!! Ingen avsändare, ingen hälsning. Men jag har mina aningar. Om jag har rätt så är det utan tvekan från den bästa paketskickare jag känner. Jag tänkte inte skriva att det en gång även kommit Calvin Klein-underkläder från Québec från samma adressat men nu skrev jag visst det ändå. Mest för att ni skulle förstå vilken liga det spelas i här. Och jo, de frasiga gå bort-tulpanerna, samma där. Tusen tack vännen, du vet vem du är!
Det platta påskägget är nu nästan tomt, en perfekt inledning på påsken såhär på skärtorsdagskvällen. Blåhammarköket har bara värmt upp ännu så länge och ser fram emot en lång långfredag och en glad påskafton med mycket folk.
Ska ni någon gång överraska någon som jobbar på fjället eller annan avlägsen plats - tänk på sådant som inte finns där. Det är tanken som räknas, tre avvosar från Konsum Frösön är som sagt en underbar present. Så kan man ibland ge bort en present till sig själv också, för kvällen välförtjänt och som Bengt Frithiofsson skulle kalla det; ett jääävligt gott öl.
