EsterHelenaMaria

Hur många är ni som jobbar på Blåhammaren?
8 stycken vintertid med viss förstärkning över påskhelgen. På sommaren är vi 10-12 stycken.

Hur mycket jobbar man?
De flesta som jobbar här är anställda på heltid vilket innebär en 40 timmars arbetsvecka. Ibland jobbar man mindre men oftast mer, allt beroende på beläggning och säsong.

Hur bor personalen?

I ett litet personalhus. Alla har ett eget rum vi delar på badrum, pentry och ett mycket enkelt ”vardagsrum”.

Det måste bli väldigt isolerat däruppe. Har ni TV?
Ja, en väldigt fin TV, men bara för att se på film. Av naturliga skäl har vi ingen dagstidning men den som vill kan hålla koll på omvärlden genom dator och telefon – 50 meter från stationen står nämligen en teliamast som ger oss bra uppkopplingsmöjligheter.

Hur tar sig personalen härifrån?
Precis som våra gäster tar vi oss till och från på skidor eller till fots på våra ledigheter.

..och det är ganska vackert!

Vad gör man på fritiden däruppe egentligen?
Många i personalen har ett stort friluftsintresse och är ute mycket. Annars gör vi nog vad folk gör mest på sin lediga tid; tränar, läser böcker, spelar instrument, ser på film, umgås.

…men vad gör ni annars?
Förmodligen en av de vanligaste frågorna man får som anställd på Blåhammaren. Vi arbetar som sagt heltid under säsong och en del av oss har däremellan liknande jobb inom restaurangbranschen. En del studerar, en del gör helt andra saker. Vi brukar ha en salig samling kompetens på stationen – biologer, idrottslärare, ingenjörer, sjuksköterskor och ekonomer för att nämna några.


Vad tjänar man?
SHR:s avtal följs. Man blir inte superrik men man har så man klarar sig.

Vad är det bästa med att jobba på Blåhammaren?
Detta är glädjande nog också en mycket vanlig fråga. Ett personligt, spontant svar är Gemenskapen. Vi gillar varandra häruppe, vilket är en grundförutsättning för att kunna bo, leva och jobba som vi gör. Med risk för att låta som en klyschig reklamkatalog för språkresor - Blåhammaren är en plats där man får vänner för livet!

Yrkesmässigt är det utan tvekan mötet med våra gäster, att få vara en del av deras fjällupplevelse i form av den mat och dryck som serveras.

Sist men inte minst – att ha natur och friluftsliv utanför knuten är en verklig lyx. Luften är fantastisk. Vårvintern med sol, skare och roliga goggles-solbrännor. Eller sommarförmiddagar innan jobbet, kaffetermos, en hund i sällskap uppe på Blåhammarkläppen med utsikt över norska fjällen – det gillar jag!

Sassa, nöjd, glad och sockerspeedad några mariekex senare.


Något dåligt måste det väl finnas också?
Jo, när det varit snöstorm i tre veckor och hela världen består av en och endast en nyans av vitt – förlåt gråvitt – då börjar man ledsna. Ström- och vattenavbrott kan vara mysigt ibland men är inte heller någon höjdare i längden.
 

Så, vad gör man när det börjar krypa under skinnet, man inte längre kan hantera människor i sin närhet och när det känns som om man skulle vilja ta semester från sig själv?
Detta är troligtvis ett tecken på begynnande lappsjuka och är helt naturligt och normalt! Lyckligtvis finns bot rätt så nära. Man kan exempelvis packa en lätt väska, skida nerför fjället och unna sig en hotellnatt i Åre. Med bra före och en bil parkerad i Rundhögen kan man ha en kall after ski-öl i handen ungefär två timmar efter jobbet. Åre må vara fjällvärldens lill-Stockholm men där finns onekligen massor av god mat, musik och all annan underhållning som krävs för att bli som folk igen.

Det här verkar ju jättetrevligt och spännande. Hur söker jag jobb på Blåhammaren?
Platsannonser läggs ut på STF:s officiella hemsida. Ett gott råd är att söka i god tid eftersom det är ett populärt ställe att arbeta på.

Grundfakta
Blåhammaren fjällstation är Svenska Turistföreningens minsta och högst belägna fjällstation, 1086 meter över havet. Fjällstationen öppnade 1925 och utgör ett av hörnen i den så kallade Jämtlandstriangeln. De övriga två hörnen är Storulvån och Sylarnas fjällstation.

Hur tar man sig hit?
Med tåg: Till Enafors tågstation, därefter buss till Storulvån.
Med bil: 2,5 timme på E14 i västlig riktning från Östersund. Man parkerar antingen vid Storulvån (12 km till Blåhammaren) eller Rundhögen (10 km).

Vintertid tar man sig sedan upp på skidor, sommartid till fots.

När har stationen öppet?
Vintertid från mitten av februari till början av maj. Sommarsäsongen sträcker sig från mitten av juni till sista september.

Hur många bäddar har Blåhammaren?
56 stycken – och nästan oändligt många madrasser. Ingen gäst nekas plats.

Varför skall man åka hit?
För naturupplevelsen, den berömda fruktsoppan, den gemensamma trerättersmiddagen och sist men inte minst - stämningen!

Stämningsfull midsommarafton med jordgubbstårta!

Egentligen inga konstigheter, bara helt vanlig chokladtårta.

250 g smör
250 g mörk choklad av bra kvalitet
2-2,5 dl strösocker
6 ägg
1 dl vetemjöl

form med löstagbar kant

Gör såhär: Sätt fast ett bakplåtspapper i botten på formen, smörj och ev sockra kanterna. Smält smör och choklad långsamt. Vispa under tiden ihop socker och ägg. Blanda alltsammans och tillsätt till sist vetemjölet, gärna genom en sil för att undvika klumpar. Grädda kakan i 175 grader i ungefär 20 minuter. Kakan skall ha spruckit på ytan men inte stannat! Bäst blir den om den får stå till sig en dag i kylen.

Som pricken över i:et, en citrusmarmelad:

2 apelsiner, gärna blodapelsiner
1 röd grapefrukt
1 citron
strösocker
vitt dessertvin, gärna av muscat
vatten

Gör såhär: Skölj citrusfrukterna noggrant i varmt vatten. Klyfta dem, skär bort kärnor och vita hinnor. Skär klyftorna i tunna skivor och lägg dem i en kastrull. Häll på socker, dessertvin och lite vatten. Koka upp och låt sedan koka på svag värme till en marmelad. Smaka ev av med mer dessertvin och socker under tiden. Marmeladen skall ha en liten bitter ton och ett visst tuggmotstånd när den är färdig.

Servera tårtan med lättvispad grädde, en liten klick marmelad och ev lite kakao. Dricka till? Gärna samma vin som används i marmeladkoket, exempelvis en Moscatel de Sétubal med fina toner av apelsin och bränt socker.

Måndag. Igen. Och jag gillar det. Måndag är det nya fredag, eftersom jag efter idag avslutar min arbetsvecka. Och vilken vecka. Vänner och bekanta på besök, stadigt ökande antal middagsgäster och framförallt de senaste dagarna, ett strålande väder. STRÅLANDE.

Det är under de där morgnarna när man vaknar tidigt av sig själv och sätter sig ute i solen en timme med en kopp kaffe och det är varmt, varmt så solen nästan bränner i ansiktet, som man kommer ihåg varför man är här. Och det är då man ställer sig frågan, Vad är egentligen jobb och vad är annat?


Jag letade efter Marika och fann henne utanför dörren, nedborrad i sin sovsäck. Fick jag välja en bild som beskriver "livskvalitet" skulle det utan tvekan bli den här. Hon är verkligen duktig på att fånga stunden, den här Marika.

...hon fick däremot fick brygga sitt kaffe själv just den här morgonen eftersom jag hade besök! Här står Karin och jag, laddade för ett åk i govädret.

Frida och Karin hade  som ni ser betydligt tuffare skidutrustning än jag och fick, utan stighudar, kämpa en hel del i uppförsbackarna. Utför såg det däremot ut som Bästa svängen Hökarängen.

Daniel, stationens meste musikant och min närmaste granne, satt och spelade när jag kom tillbaka. Jag önskar att jag hade filmat istället för fotat för det svängde och lät verkligen bra. Men nej, det var ingen låt man kunde hitta på Spotify, det var, som vanligt "några ackord jag kom på bara". Typiskt.

Det finns onekligen många intressen och begåvningar häruppe. En dag när jag kom till jobbet var radion avstängd och märkliga små visslingar hördes från bageriet. Det var Johan som höll på att lära sig morsealfabetet.

Tyvärr får man inte ledigt bara för att det är finväder, snarare tvärtom. Här står Henrik, min högra hand, och lägger västerbottensostpaj med smörstekt svamp, lördagens förrätt. (Det är för övrigt Henrik som kan morsealfabetet.)
 
Sedan blev det älg i lördags igen. Jag gillar verkligen älgen, särskilt när jag får laga mycket! Det är stadig mat som sköter sig självt och doftar så gott. Snygg är den dock inte. Varsågoda - bloggens hittills fulaste bild:

Älgbourguignon på blåhammarvis 6-8 portioner

1 kg bitar av älgkött
ca 200 g smålökar, gärna pärllök
2-3 morötter
1 rejäl bit rökt sidfläsk, finhackat (ta bort svålen)
15-20 champinjoner
smör

lagerblad
hela vit- och svartpepparkorn
timjan, helst färsk
ev färsk persilja
några sockerbitar, gärna råsocker

rödvin, gärna Bourgogne
vatten
ev lite viltfond

Gör såhär: Bryn köttet i smör i en stor panna. Ta ur det. Skär moröttern och ev löken och champinjonerna i bitar och fräs dem en stund. Lägg tillbaka köttet. Tillsätt fläsket, kryddorna och vinet. Snåla inte! Späd med vatten så att det täcker, lägg på ett lock och koka upp. Låt sedan puttra i minst 4 timmar eller tills köttet är så mört att det börjar falla sönder. Späd ev under tiden med mer vin och smaka av kontinuerligt. Ju längre koktid, desto bättre. Vill man ha mer tuggmotstånd kan man tillsätta mer motötter framåt slutet av koktiden.

Garnera grytan med syltlök, tärnat rökt sidfläsk, champinjoner och finhackad persilja. Servera med kokt potatis, pressgurka och gélé.

Dricka till? Ett kraftigare rödvin, som en Malbec från Argentina eller en Zinfandel från Kalifornien. Till öldrickare rekommenderas ett mörkt lageröl eller en kraftigare ale.  

Så.. det var jobb. Och ovan älgen var det annat. Jag har förgäves försökt hitta ett klipp med Klungans fenomenala lilla sketch "Vad är mat och vad är annat" från deras lika fenomenala föreställning "Det är vi som är hemgiften", som de turnerade med hösten 2008. Ni som såg den vet vad jag menar. Till er som ännu inte är inbitna fans av Klungan-gänget, alltså de som bitvis gör Mammas Nya Kille i P3, ska jag som avslutning tipsa om ett litet smakprov på det som kan vara det absolut roligaste jag vet. Nu har det blivit dags att börja jobba.

Det är något konstigt med tidsperspektivet i min nuvarande värld. Frågar sig ibland, "Vänta nu, var det här förra veckan eller var det i höstas - eller varför känns det här så bekant, var det igår, nej just det, så var det för exakt ett ÅR sedan". Det är mycket som går långsamt och snabbt på samma gång.

För att känna att man man har en lång ledighet så bör man göra antingen väldigt lite eller väldigt mycket. Denna gång valde jag att minutplanera den (ännu en yrkesskada eller bara ett karaktärsdrag?) Göra Andra Saker Än Vad Man Annars Gör. Då känns den nämligen väldigt lång.

Jag bokade till exempel klipptid och tandläkartid på samma dag. Det blev ganska dyrt, det stämmer. Dessutom visade det sig att några av mina kollegor hade klippt varandra medan jag varit borta med lyckat resultat. Hursomhelst, jag sörjer inte, jag kan kosta på mig en klippning då och då när den dagliga skönhetsvården på fjället oftast inte sträcker sig till mer än deodorant, Atrix och möjligtvis lite mascara.

Likt en skeppare som har en flicka i varje hamn börjar en kringflackande själ som jag ha en frisör i varje stad. Mina nuvarande favoriter är den i Umeå, där jag senaste gången bjöds på hemgjort julgodis och boxvin på bästa olagliga vis. Där blir det alltid dyrt och alltid bra. Sedan har vi den i Åre. Den heter egentligen inte "Let's Cut the Crap" men om jag var ägaren skulle jag döpa den till det.

..för det är precis vad denna kvinna gör. Jag var där en gång i höstas och fick i det närmaste skäll eftersom jag hade slitet hår, jag hade tunna toppar, jag hade för fett hår och framförallt, jag hade för tjockt hår. Den gången fick jag lära mig ett och annat om hårvård och när jag gick därifrån var jag alldeles tagen och bestämde mig genast för att ta mig dit snart igen. Var det bara var en dålig dag eller bedrev hon sin serviceverksamhet på det här sättet?

Så plötsligt satt jag där igen. Jag försökte vara trevlig i en halvminut innan jag, bokstavligen nedtryckt i hårtvättarstolen, insåg att jag skulle vara i hennes våld i ytterligare 29,5 minuter och inte få en syl i vädret. Japp, jag börjar lära mig koden. Om hon någonsin ställer en fråga, då svarar man inte för hon svarar på den själv. Hon tänker liksom högt. Får man ett magasin att bläddra i? Nej, för de är bara till prydnad och ligger upplagda på en bänk i andra änden av salongen. Det finns faktiskt inte ens ett bord framför stolen - bara en enorm spegel. "Dyr minimalism" är bra sammanfattande ord för lokalen i övrigt och innebär i det här fallet två andra stora speglar, silverfärgade stearinljus, rosa orkidéer, lite rökelse och en hund. Pretty much allt som behövs i en frisörsalong.

JAG FICK INTE ENS SE MED SPEGEL I NACKEN. Å andra sidan blev jag inte utskälld den här gången, mer kommenterad i stil med "Se här vilka tunna toppar du har". Men det blir ju bra. Det blir faktiskt sjukt bra och det är som ni säkert nu förstår en upplevelse att gå dit. En rekommendation till alla som inte riktigt orkar med Gulletussan-stilen. Jag tänker inte röja salongens namn men jag kan berätta att Melker Anderssons Fjällpuben ligger strax nedanför. Dit ska jag gå när jag fått lön.

Efter ett osedvanligt trevligt tandläkarbesök åkte jag vidare in till storstan, det vill säga Östersund, för att äta middag hos min läkarstuderande kompis Karin. Vi lärde känna varandra under tidiga morgnar på Haukeliseter Fjellstue när jag bakade limpor och Karin fyllde på frukostbuffén samtidigt som sarkasmerna haglade om alltifrån Miami Vice till Carola. Kort sagt, hon är en rolig tjej. Hon är också typen som hellre köper ett klätterrep för 3000 spänn än en handväska. Ibland brukar Karin och jag öva oss på att göra saker tillsammans "som vanliga tjejer gör", som att ta en fika på stan eller gå på H&M när det är lönehelg. Det slutar oftast inte i katastrof men det sliter.

En av de roligaste och mest inspirerande saker jag vet är att laga och äta mat tillsammans med människor som inte jobbar med mat. De tänker, så att säga, utanför boxen och kombinationerna kan bli väldigt lyckade. Jag minns en gång i julas när jag firade en då för ovanlighetens skull ledig kväll och åt middag på restaurang Chez Karin. Hon hade lagat julmustsås (tror det var ett Pernilla Wahlgren-recept som hon gjorde mest för att retas) och stekt tofu. Tofu ligger vanligtvis ganska högt upp på min topp 3-lista över äcklig mat men detta var gott! Och det allra bästa var desserten. Med risk för att skapa julstämning, här är receptet:

Fruktsallad med mandellikörgrädde och rostat saffransbröd

Apelsiner
Torkade fikon
Hel kardemumma (med skal)
Lite riven färsk ingefära
Ev grovhackade hasselnötter

Vispgrädde
Mandellikör, t ex Amaretto

Saffransbröd, gärna tunnkavlat

Gör såhär: Skär apelsiner fint, hacka fikonen grovt och blanda med övriga ingredienser. Vispa grädden ganska hårt och smaksätt med mandellikör. Skär saffransbrödet i önskad form och rosta det i antingen brödrost eller stekpanna. Servera salladen i portionsskålar eller glas med en klick grädde, brödet och gärna en espresso till.


Tyvärr har jag ingen bild på desserten men ännu bättre; här är upphovskvinnan i egen hög person när hon hälsade på mig på min 25-årsdag i somras!

Jag for följande dag tillbaka upp till åretrakten för att hälsa på min goda vän och före detta blåhammarkollega Katti. Katti är så att säga inte heller den som ägnar sig åt manikyr så ofta men för att nu spinna vidare på tjejgrejstemat så följde hon med mig för att bestämma mig för ett par störtsköna (och dyra naturligvis) chinos. Shoppingen toppades av en mycket slug och förvirrad arbetsintervju via telefon jag bara var tvungen att ta där i provhytten, ett manligt butiksbiträde som gång på gång frågade "blir det nån prinsessa?!" och av att Kattis annars bedårande hund Hrappur i all sin ivrighet välte en jättekruka med påskris på Åre torg.

...så ni förstår säkert att det var väldigt skönt att ta igen sig lite i vindskyddet vid Ulvåtjärn på väg upp till Blåhammaren igen. Låt oss nu lämna detta tillfälliga skönhets-/modebloggande jag ändå inte riktigt behärskar, återgå till att vara en mat- och fjällblogg och kolla in Katti Special i mitten av bilden: Rågbröd, mycket smör, leverpastej och ost. Lite tillplattad så som en matsäcksmacka gärna blir och vips - en bit av himmelriket.

Det var också väldigt trevligt att vara gäst på sitt jobb och inta en trerättersmiddag på kvällen, en fin avslutning på ledigheten. Och nu sitter jag här med alla nygamla perspektiv på allt i huvudet och tycker att jag skrivit jättesnabbt, fast att jag i själva verket har suttit i flera timmar. Det är onekligen något mycket märkligt med tiden häruppe. Ni borde komma upp och känna efter själva.

Det finns en särskild stund på veckan då jag inte alls gillar läget häruppe. Eller, kanske mer en särskild sak. Det är när det är söndag morgon, jag är ensam uppe, gårdagskvällens service gör sig fortfarande lite påmind i kroppen, frukosten är lagad och jag frågar mig själv: Var är min DN Söndags-bilaga?

Ty väglöst land är dagstidningslöst land. (Nej, nätupplagan är inte samma sak och ni vet det.) En bit in på säsongen kan det bli en smärre huggsexa om en några dagar gammal Aftonbladet. Jag minns även förra vintern när någon planterat en kvarglömd skvallerblaska på personaltoaletten och så gott som samtliga nämnde någon gång vid lunchbordet något om Mikael Persbrandts privatliv eller hur det gick i Expedition Robinson. 

Jag tror inte att det handlar om att vara svulten på sensationsnyheter och horoskop (även om man inte är finare i kanten att man läser dem också). Jag tror snarare det handlar om Känslan. Prasslet. En vag doft av trycksvärta. En liten kontakt med en värld där det finns asfalt, affärer och människor man inte känner. För mig är det alldeles livsnödvändigt att ha den kontakten för att trivas på fjället och lite av ett tryggt, sunt tecken på att man inte blivit alldeles civilisationsfrånvänd.

Det finns ytterligare en sak jag inte är jätteförtjust i här, nämligen att skotta snö. Jag tänker att det här med att skotta snö är som att hugga ved - antingen älskar man det eller så avskyr man det. Jag tillhör snarare den senare kategorin.

...speciellt när jag som igår först fick skotta mig ut, på insidan av ytterdörren, för att senare skotta på utsidan, vid diverse ytterdörrar och slutligen skotta sig in i personalhuset. I snöskottningssammanhang träder mina annars okända manschauvinistiska sida fram och låter gärna en stark(are), ofta manlig kollega göra jobbet. Jag vet, mycket löjligt. Vädret var lite bitigt ute igår kväll, likt en tornado full med snö runt huset ungefär, så även att bära ut sopsäckarna var lite av en kamp. Men känslan av att vara vid liv fanns ju där, så att säga.

Lyckligtvis har jag många kollegor som gillar att utföra den här typen av kroppsarbete och en av dem är Johan. Jag märker redan här hur svårt jag har att göra en rättvis helhetsbeskrivning av honom, men låt oss börja med maratonlöpare och bagare. Vidare, stämningshöjare.
Johan själv vill tyvärr inte gärna vara med på bild men när jag kommer till jobbet och halva köket ser ut såhär, då blir det en bra dag. Jag ska ta tillfället i akt att studera honom när han jobbar i bagerihörnan nästa gång - så kan jag förhoppningsvis vid senare tillfälle avslöja en bagarhemlighet eller två. Att fråga "Hur gör du det där egentligen" är nämligen ingen idé, han är lika hopplös som jag själv i stundens hetta och svaret blir oftast "Jag vet inte, jag höftar".

Just av denna anledning kryllar bloggen ännu så länge inte av recept. Jag har dock inlett en liten disciplinerad process mot mig själv då jag verkligen skriver ner vad och hur jag gör i en anteckningsbok. Det ser hittills helt bedrövligt ut, men så snart jag lyckats tyda mina egna hieroglyfer lovar jag att det kommer!

Älgen igår till exempel - för att nu övergå till saker jag faktiskt gillar med mitt jobb..! 15 kilo älg, rökt sidfläsk och lite annat smått och gott fick inte koka i Bourgogne men likväl en härlig blandning av argentinsk Malbec och några flaskor Pinotage från Sydafrika på bästa Cajsa Warg-maner. Jag höll på att säga att jag gärna hade velat koka i det själv för det doftade fantastiskt! Det börjar bli lite större helgsittningar här nu - igår hade vi nästan 50 middagsgäster - och det glädjer mig verkligen när både stämning och temperatur höjs i en allt närmare fullsatt matsal.

Sådär, då har det blivit hög tid att gå till jobbet. Jag avslutar med en bild av personalpolitisk karaktär, direkt tagen från köksingångens anslagstavla. Trevlig söndag!

Ledig dag och världen ser ut såhär utanför dörren. Med andra ord, helt perfekt upplägg för den där efterlängtade, välförtjänta inomhusledigheten. Ja, det ÄR så, det är faktiskt helt fantastiskt att inte ha något samvete som säger att Man Borde Ta Sig Ut I Finvädret Nu När Man Är Ledig. Då man istället kan gotta ner sig i böcker, filmer, internetsurfande, eventuellt lite tvättande och så den där fantasimängden kaffe på det.

Gårdagskvällen toppades med att jag läste Per Morbergs kokbok "Morberg - scenen, livet och konsten att laga mat" från pärm till pärm. Jag har tänkt göra det hur länge som helst men nu blev det äntligen av. Jag vet att den inte alls är ny, jag vet att Per Morberg-hajpen inte heller är i närheten av ny men jag vill bara understryka. Per Morberg är fan fenomenal.

Och varför är han det? Tja. Han rör ju, så att säga, rejält om i grytan i alla bemärkelser. Hans matlagning lämnar ingen oberörd utan delar snarare upp världen i två läger. Det finns de som som tycker han är ett machoäckel med svettigt hår och som kvider när han skrapar eggen längs med skärbrädet. Sedan finns det sådana som jag som älskar när han lagar mat till sin dotters 15-årskalas, lurar i henne att han tagit hem en påkörd älg på släp vilket istället visar sig vara en splitterny rosa moppe. Eller när han uppgivet tittar in i ugnen och konstaterar att hans äppelpaj ser ut som något en femåring kunde ha gjort i sandlådan på dagis. Eller..

Ja. Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel eftersom jag tillhör den skaran människor som under lång tid tackat nej till/sett till att inte ha några (sociala) aktiviteter torsdagar kl 21. "Vad blir det för mat?" har varit en högtidsstund på veckan, som en liten tjuvstart på helgen.

Det optimala, tänker jag, vore om "Vad blir det för mat?-säsongerna" kom ut som DVD-box. Eller har de redan gjort det, någon som vet? Jag övervägde även ett månadsabonnemang på TV4 Anytime så sent som igår, googlade sedan en potentiell box men utan framgång. Däremot hittade jag en Per Morberg-docka?!? Jag fattade aldrig om det var en inbyggd pepparkvarn i den eller något men jag tror faktiskt inte det. Om det var så att jag ägde Take That-"barbie"dockorna också så skulle jag nog ha slagit till. 94 kronor plus frakt kostade Per. Gary, Jason, Howard, Mark, Robbie och så Per Morberg på kryddhyllan. Tänk er vilken installation.

Nu kan det tyckas att jag glömmer den där detaljen om vad Per Morberg faktiskt gör. Det gör jag inte. Han lagar mat och han skådespelar när han lagar mat. Han är garanterat inte riktigt lika flippad/full/självupptagen som han verkar. Han lagar klassiska rätter på högklassiga råvaror, utan att det någonsin blir tråkigt. Jag känner i vanliga fall aldrig något sug efter plankstek och béarnaise men när Morberg lagar det så vill jag äta dubbla portioner. Jag räknar one-liner efter one-liner och min tv-kväll blir komplett när fingrar doppas i vitvinssåsen och kocken säger

"Ni vet, ibland när man lagat något - så är det så gott att man blir FÖRBANNAD."

Passion. Åh vilket jobbigt pretentiöst kletigt ord men det är ju vad det handlar om. Varje dag jag jobbar försöker jag att laga iallafall någonting som är så gott att jag iallafall blir lite förbannad. Lyckas jag med det är jag mer än nöjd. Lyckas jag dessutom får till den där Perfekta dryckeskombinationen och står där vid diskhon och undrar varför i h*lv*te måste jag spotta ut det här för nu, då tycker jag att mitt jobb är fantastiskt.

Ge oss ett exempel då ge oss ett exempel.

Kanel- och lingonparfait med kolasås

4 personer

3/4 dl florsocker
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 dl vispgrädde
lingon

Lika delar (volym) farinsocker och vispgrädde
En skvätt citronsaft

Ev mer lingon

Vispa ägg, socker och kanel pösigt. Vispa grädden och vänd ner den i äggblandningen. Smaka av. Blanda i lingon efter tycke och smak. Häll upp i portionsglas, enklare vinglas fungerar bra. Ställ i frysen minst 3 timmar.

Koka upp farinsocker och grädde och smaksätt med citron.

Ta ut parfaiterna 20 minuter innan servering. Garnera med mer lingon och häll på den varma kolasåsen. Servera med ett glas lättkyld tokajer. Succé.

Till sist. Jag tror att ni tror mig men här är beviset. Jag tittar på det ibland när någon småsak känns lite motig.

I söndags smällde det. Den fysiska insats som i veckor, månader, mentalt känts som en terminstenta i något man inte riktigt vet om man behärskar, utfördes av mig och tusentals andra. Vasaloppet, Öppet spår, gick av stapeln. Skulle jag klara det? Var jag tillräckligt förberedd? Skulle psyket klara av det? Och ni undrar såklart, hur KÄNDES det då och hur KÄNNS det nu?

Nu ska jag ha kul, tänkte jag när vi efter två timmars bilkö äntligen kom fram till Sälen. Nu ska vi se om det här går bra. Nu tar vi på oss skidorna, sätter på musiken och kör. Jag har ätit på tok för mycket kolhydrater för att INTE klara av det här.

Blotta tanken på att jag faktiskt var i full gång att beta av mitt första Vasalopp bar mig ungefär tre mil. Och när solen lyste i ansiktet och jag passerade skylten "Mora 59 km" började jag på allvar inse att jo, det här skulle nog faktiskt kunna gå vägen. För jag är alldeles för tjurig och för stolt för att ge upp.

Man hinner tänka på ganska mycket saker där över myrarna. Man tänker saker som "Varför åker han där framme i pingvindräkt, är han dum i huvudet eller" och "lade jag verkligen in "Sommartider" i den här spellistan?" Man tänker på Charlotte Kalla, på folk som föder barn och att det måste vara många gånger värre och så tänker på alla roliga stunder man förknippar med musiken som spelar i öronen. Men börjar man tänka på att man faktiskt åker skidor och börjar få lite ont i axlarna nu, då tror jag att man sänker sitt tempo och sin mentala styrka en hel del.

Det blev häpnadsväckande nog aldrig sådär riktigt drygt och tröstlöst. Jag hade målat fan på väggen så många gånger veckorna innan att allting snarare var mycket bättre än jag trodde. Dessutom fick jag så mycket uppmuntran och goda råd innan att jag skulle kunna skriva en bok i ämnet. Den skulle heta "Lätta skidor, ingen packning och blåbärssoppa längs hela vägen. Det är ju bara att åka." 

Så sade nämligen Mattias, som är snickare och kommer till Blåhammaren och jobbar med jämna mellanrum. Förra året skidade Mattias hela fjällkedjan så han lär veta vet vad han pratar om. Han fick det hela att låta så lätt och orden fastnade likt ett mantra i huvudet. Så jag hällde i mig blåbärssoppa, jag tryckte i mig bullhalvor, jag stakade i vänsterfilen och strax innan 18.30 åkte jag in i mål på tiden 9:57:43. Grinade jag av lättnad eller lycka? Jag tror båda.

Nu är det ju så att jag ännu inte har några bildbevis på att jag faktiskt tog mig ända fram. Men låt oss vrida tillbaka tiden litegrann, till dagen före. Eftersom denna blogg är tänkt att ha en viss gastronomisk vinkel kan det vara trevligt att få veta hur det laddades upp.

Dagen innan Vasaloppet så får man äta vad man vill. Efter ännu en jobbigt stor pastalunch gick jag till ett tillfälligt fik i Kaplagården ett stenkast från målgången. Disken var FANTASTISK, en våt dröm för kaksnobbar som jag som helst fikar bara när det är hembakt. Beslutsångest i kombination med nyligen inkommen lön ledde till detta kakfrosseri. Till vänster en chokladkaka med tryffelglasyr smaksatt med hjortron och Cointreau, till höger en hallon- och blåbärspaj med mazarinfyllning. Likt bästa femåring åt jag bara glasyren respektive pajfyllningen. Jag menar, någon måtta får det ju vara.. Kvinnan som bakar dessa mästerverk har tydligen kafé i Nunäs i vanliga fall. Jag ska se till att ha vägarna förbi någon gång framöver.

Sedan gick jag till skolan där jag bodde, blåste upp liggunderlag och följde instruktioner. Det påminde mig lite om när jag senast reste till USA alla dessa instruktioner. Den nitiska språkpolisen i mig slog också till när jag stod med mitt chips.. eller var det ett.. chip? Äter man en muffin eller en muffins?

Eller äter man bake-off bröd, avocado och färska räkor kvällen innan Öppet Spår? Ja, tydligen! Till alla er som tittade på den där kufen som satt ensam och skalade räkor i uppehållsrummet, det var jag. För är det något jag får cravings för på Blåhammaren så är det räkor. Och avocado. Och keso. Kanske inte mitt snyggaste lägg men med spork och en brödpåse som enda utrustning tycker jag själv att jag fick till det på en ganska hög lägstanivå. Det var en riktig festmåltid det där.

..och sedan var det ju bara att åka som sagt. Om jag får lista det bästa med Öppet spår, då skulle det vara
3. Första muggen blåbärssoppa - förmodligen den godaste i hela mitt liv 
2. De som vallade mina skidor - årets hittills bäst investerade femhundralapp
1. Staka sista milen, se kyrktornet i Mora och Åka In I Mål!

Tyvärr kom även den där dagen efter då man inte helt oväntat är lite trött. Då känns kroppen - och nu kommer jag faktiskt inte på några bättre ord - pretty much fucked. Men ändå satt jag där på bussen upp och planerade upplägget för nästa års lopp. Kul hjärna man har liksom! Försökte tänka lite mindre på det verkliga kraftprovet som skulle utföras påföljande dag, alltså att skida hit upp till stationen igen. 

För det, kan jag berätta, tog emot. Det var utmattning i en division jag aldrig spelat i tidigare. Det var kallt, det blåste snålt och det var givetvis också den där typen av  dålig sikt som gör att man nästan blir åksjuk för att man inte vet vad som är upp eller ner. Och inte förrän fem ledkryss innan mål förstod jag att taket därframme inte var en hallucination utan toppen på min egen inofficiella vasaloppsmålgång. 

För lite inspiration delar jag härmed med mig av min vasaloppsspellista till er. En hel del av låtarna var med mig under loppet och en del av dem är rena efterkonstruktioner som jag önskar att jag hade haft med. Personligen tänkte jag inte åka skidor alls på ett tag nu. Det kan man ju kosta på sig tänker jag.