EsterHelenaMaria

Fattar ni vinken!?

Förra lördagen gick det årliga jippot Kungsrallyt av stapeln på Öland. Jag låg uppriktigt sagt och sov under invigningen vid Strand Hotel men såg bilarna passera senare under dagen vid ett par tillfällen. Stor grej det där, tydligen.

Att Öland är ett konungarike kan inte ha undgått någon efter denna sommar. Det kungliga bröllopet visades på storskärm på torget med tillhörande tårta och champagne för den som behagade. Kronprinsessans födelsedag naturligtvis och så Kungsrallyt. Och de har alldeles säkert varit här fler gånger än så. De bor ju faktiskt här ibland.


Solliden - this is pretty much what the fuss is all about. Men ibland måste man turista, man måste ju veta.

Fin trädgård tyckte både Ebba (bilden) och jag - här en liten flirt med vildare natur som ju kungafamiljen sägs gilla. Och vi också.

Alla har vi våra kungafamiljshistorier. Några gav blommor till kronprinsessan när de var 5 år. Andra - i det här fallet jag - gav blommor och gjorde honnör till prinsen när han fyllde 25 år. Under mitt år som värnpliktig musiksoldat i Arméns Trumkår spelade vi för kungafamiljen var och varannan dag och hade regelbundet liknande uppdrag. Jag spelade till exempel flöjt i fingervantar i 20 minusgrader när drottningen fyllde 60. Drottningen själv bar nylonstrumpor så jag antar att det står lika. Eller vad sägs om att ha spelat barytonsaxofon ett par meter ifrån kungen under hans audienser med ambassadörer från fjärran länder? Slottsakustik och saxofonkvartett - jo det rimmar ganska illa faktiskt.

För att återgå till inläggets första ämne, Kungsrallyt, stod kvällen innan det här strykjärnet till bil parkerad utanför jobbet. Det stirrades och det fotades och det spekulerades kvällen lång. Var Batman här? Vad var den värd? Hade jag läst min Dagens Industri lite oftare och kunnat min svenska rallyhistoria lite bättre hade jag innan arbetspasset vetat vilka de där "snubbarna som bara pratade bilar på bord 9" var. Vad de åt, vad och hur mycket de drack, vad de sade och hur mycket de dricksade väljer jag dock att hålla för mig själv, innan jag på allvar börjar låta som en damtidning nära Dig med osedvanligt stort intresse för kändisar och för Kunglig Konfekt.

På mitt jobb utvecklar man snart en gravt verklighetsfrånvänd inställning till mat- och dryckupplevelser. Hur många gånger har jag inte tänkt, både lite pinsamt och yrkesskadat, "jo, hmm, gott, men personalmaten på jobbet är bättre". Är jag dryg nu? Ja, kanske, men då vill jag bara klargöra två saker. För det första: Jag inser också, innerst inne, att det inte går att jämföra Dagens Lunch-erbjudanden med en av Sveriges bästa krogar och för det andra: Jag uppskattar verkligen och alltid att bli bjuden på mat hemma hos andra. Tro inget annat.

Men när jag är ute på ställen som utsäger sig vara bra, då blir jag kräsen. Så förtvivlat. Det passar sig inte särskilt bra på en ö där det fortfarande är högsäsong och det ska såklart smidas medan järnet är varmt. Det serveras bake-offpannkakor, bake-offkroppkakor och bake-offvåfflor och kaffe som stått till sig hela dagen på vad som ser ut att vara genuina små kaffestugor. Mitt personliga mått var rågat när jag serverades en hasselnötskaka som visade sig vara lika delar sirap, nutella och rice krispies. 

"Det måste kunna vara bättre än såhär" har jag tänkt gång på gång för att försöka råda bor på min gnällighet. Och det kan det.


Här står Josefina och botaniserar i gårdsbutiken på Solberga Gård, beläget en halvmil öster om Borgholm.

På sommaren händer det ganska ofta att jag tänker, om kor, att nog skulle det vara skönt att ligga där i gräset och idissla och sola och ha det bra ändå.. Solbergas grisar verkar också trivas fint med livet! Bo i en bunker, bada i gyttjepölar och, som i det här fallet, bli klappad av en turist. Haha! Tur kanske att de inte vet att samma turist står på kvällarna och säger "..och i mitten på tallriken ligger griskinden, toppad med en skiva lufttorkad griskäke..."

Hönsen bor halvtid i sparrislandet och halvtid i hallonodlingen. De verkar också harmoniska och har ganska mycket att göra där på gården.

Vi provade löksoppan med chilikrutonger och hembakat dinkelbröd. Fotriktigt och gott! Godast tyckte vi ändå var flädersaften utspädd med kolsyrat vatten. Helt klart ett av sommarens guldkorn.

Häromdagen for jag för första gången norröver. Första stoppet var mejeriet i Hagelstad, i tron att köpa ost både till jobbet och till mig själv. Men tji fick jag - dagen innan hade varit årets mesta och bästa försäljningsdag, berättade ostmästare Annika Schewrelius. Som ni ser är det ganska utplockat i disken! Trycket under sommaren är enormt, både från privatpersoner och krogar. Formarna räcker inte till och inte heller finns tid för lagring. Jag, som norpat en och annan fantastisk bit ost under arbetstid, blev givetvis lite besviken när min favorit St. Michel var slut, men fick med mig några andra godingar hem istället.

Kvällens middag då. Havtornsmarmelad som gått hårt åt när jag haft gäster från fastlandet. Det här var en ganska mäktig middag som avslutades halvvägs.


...tidigare under dagen hade jag nämligen tryckt i mig Räkmackan Från Himmelriket. Eller, från Kaffestugan i Böda.

Alltså. Det kan ha varit för min cykelrunda innan. Det kan ha varit för att jag drack dagens första kopp kaffe där och klockan nästan hade hunnit bli 17.00. Men ska man bara fika en gång på Öland så ska det vara här. Det var helt suveränt. Om jag bodde i Böda skulle jag vara stammis! Nu håller det inte riktigt eftersom det ändå är 55 kilometers bilfärd från Borgholm.

De rostar såklart sitt eget kaffe. Utan konkurrens Ölands bästa.
Ett öga för detaljer har man också på Kaffestugan.

Avslutar dagens inlägg med en klassisk iPhone-motljusbild. Kvällssol i Djupvik, en liten anspråkslös pärla ett par mil norr om Borgholm. Pizzalukt från bykrogen intill, liite höstkänsla i vinden och utsikt mot kärnkraftverket i Oskarshamn. Vad mer kan man begära. Jag längtar visserligen dagligen tillbaka norrut, det kan jag inte sticka under stol med. Men nu, nu börjar det likna något Öland.