EsterHelenaMaria

Sedan en tid har jag odlat tanken, eller kanske drömmen, om att äta mig igenom Spanien. Ta mig runt på cykel, region för region, och smaka på landets alla delikatesser. Italien och Frankrike i all ära, men Spanien har också  en verkligt dignande matkultur som sträcker sig längre än till paella och tapas.

I Spanien är man lite knäpp, tänker svensken. Man fäktas med tjurar, dansar flamenco, äter middag försent och får inget gjort. Jo, jag kan skriva under på allt det där. Det är lite annorlunda. Men nu, när jag har min bror bosatt där sedan flera år, har jag all anledning att fara dit lite oftare. Spanien har blivit som en vän jag blivit förtjust i men inte lärt känna ordentligt ännu. Inte minst eftersom det råder stora språkförbistringar varje gång jag är där.Hög tid att ändra på det.

Och hög tid att avrapportera det senaste besöket. Nu blir det en bildkavalkad av sällan skådat slag.

Vandring på pilgrimsleden Camino de Santiago alltså. En resa som varit inplanerad sedan januari månad och en födelsedagspresent till vår far. Att gå i fjällen tycker jag ju mig vara bekant med. Det är ju bara att gå. I Rioja på försommaren råder andra utmaningar. Istället för att klä sig fotriktigt, ventilationriktigt, lagom varmt och regnsäkert, så låg fokus på att klä sig så svalt som möjligt och med rödhårig-med-fräknar-gener - bränna sig så lite som möjligt. Med andra ord, det var svinvarmt. Inte ett moln, inte en vindpust och inte en skuggig plats i 35-gradig värme. I tre dagar.

Motorväg är inte en vanlig syn i svenska fjällen men här gick vi bitvis ganska långa passager längs just väg och rentav på väg. Överallt på staketet hängde likväl kristna symboler, skapade av frommare pilgrimer än vi.

Det kunde naturligtvis också se ut såhär...

...eller såhär. Vinfälten verkade aldrig ta slut.

Det gjorde dock krafterna emellan varven. Vilken tur att någon hade tänkt på mig och satt upp ett parasoll och en back med kalla drycker mitt ute i ingenstans!
 
Snäckorna i marken och de gula pilarna gjorde det sällan svårt att finna vägen.

Pilgrimsvandrare stannar till på härbärgen för natten. Det kostar en spottstyver men standarden kan variera vida. Här sitter pappa på ett av de bättre. Och bekväma semesterfirare som vi var så hände det att vi tog in på ett och annat hotell också. Ja, det var skönt.

Jag är väldigt svag för lappar och skyltar av ovanstående kaliber. Jag ska på allvar börja samla på dem och släppa dem i bokform. Framförallt - vad menar de här?


Inte svårt att hitta, som sagt.

Min bror Clint Eastwood, förlåt Björn, är maratonlöpare och köttade på bra i steget. Han verkade också tåla klimatet bättre än vi nordbor.

..fast kom det sådana här meddelanden kändes stegen plötsligt lite lättare.

Varje gudsförgäten liten by på spanska landsbygden har minst en bar. Många Mahou blev det på den här resan, min nya favorit i ölkategorin "ganska blaskig men fyller sin funktion". Jag föredrar flera öl i små doser än en enda stor stark. Trevligt därför (men samtidigt lite bisarrt) att spanjorerna inte verkar kunna välja mellan 20- eller 25-centilitersflaskor. Det finns nämligen båda.

Det händer också att det finns datamuséer - jag menar internetcafé.

Vin är enkelt, billigt och gott. "Husets röda" i Rioja är anspråkslöst men trevligt överallt. Jag har statistiskt säkerställt underlag för detta uttalande efter resan.



Det vandrades, det dracks. Och det åts. Ja, till och med skapelsen ovan åt jag. Bläckfisk. Alltså jag gillar verkligen bläckfisk, men lägget? LÄGGET?! Jag ser inget slut på sarkasmerna som far igenom mitt huvud när jag tittar på den här bilden. Men nu är jag ju inte krogrescensent ännu - jag var bara en vanlig semesterfirare och jag var hungrig och det smakade bättre än det ser ut. Drack dessutom en vit Rioja till, vilket ju inte heller är varje dag.

Notera krognotan!

Så var det nästa kulinariska höjdare. Jag smakade aldrig detta utan såg det som hastigast i en tapasbar. Någon som har någon idé till vad det kan vara?

Tillbaka i Madrid för weekend. Här står jag i självaste skinkmuséet, El museo del Jamón. Inget ställe att ta med sina vegetariankompisar till precis men helt klart ett av mina favoritställen i staden. Full fart med tapasbar, ostar, bakverk och så skinka, skinka, skinka överallt. Behöver jag tillägga att jag sällan köper skinka hemma på Ica längre?

Jaha, vad skulle vi äta och dricka? Självklart en liten öl och ett lass boquerones. Och skinka. Och en hel del annat smått och gott.

Så att man slipper tänka själv!


Madrid är staden med Spaniens största fisk- och skaldjursmarknad. Måste provas tänkte vi och fann en dörr på en sidogata till en annan sidogata, vilken ledde oss in i denna fantastiskt stämningsfullt stökiga och proppfulla skaldjursrestaurang. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den. Ett pyttelitet kök hade den hur som helst och snacka om full rulle i servisen denna lördagkväll!


Vi började på toppen av skaldjursberget och jobbade oss neråt. Räkor, havskräftor, musslor och krabbor. Och inte att förglömma, havsfötter! Hjälp vilken måltid det var.


Jag har aldrig ätit mig så mätt på skaldjur i hela mitt liv och kommer troligtvis inte heller göra det någonsin igen. Medan madridnatten kokade vidare i alla bemärkelser tog vi bussen hem. Och sov. Och jag visste att jag snart skulle hit igen.

Sista kvällen, efter utflykt och söndagsmarknad, hamnade vi inte helt oväntat på ännu en bar. Och nu skulle det ske. Sniglarna. Mercedez visade hur.

Jag har ätit sniglar förr, då de varit tryggt inbäddade i vitlök, persilja och smör. Men det här, det är en riktig hardcore-snigelsmörgås det. 


Ett två tre - och här är bildbeviset. Nej, det smakade inte som kyckling. Det smakade ingenting. Det var inte värt besväret att pilla ut varenda snigel ur sitt pyttelilla skal, det kommer inte hända igen. Men det var, precis som fish'n'chips eller en hel bytta Ben&Jerry's själv, kul att testa en gång. Smakjakten kommer gå vidare. Jag kommer att på något vis söka sponsring för den där cykel- och matresan. Och nu, nu har det dessutom blivit precis sådär lagom spaniensent som det ska vara för att äta middag.

Det är mycket nu. Men inte så mycket att man inte hinner äta jordgubbar. Jag firar mina sista dagar i huset på landet med jordgubbar odlade så nära där jag bor att man kan säga att de är plockade runt knuten. Ölänningarna är omåttligt stolta över sina jordgubbar och pratar om bären som om de inte odlades någon annanstans i hela världen. Lite lustigt kan jag tycka, som har fina, extraordinära jordgubbsminnen från såväl Rödön som Florida.

Vintagetermosen  i bakgrunden, "Lifestyle 0.5" som den faktiskt heter, är ett fynd från längstiniskåpet, en pryl jag skulle vilja köpa loss från huset nu när jag flyttar härifrån. Fulsnygg, väger inget, håller värmen bra och har funktionellt handtag både i kanna och mugg. Perfekt för en kaffetant som jag.

I dagarna öppnar fjällstationerna i norra Sverige igen. Jag ser skrytiga, vackra naturbilder på friluftsklädda och entusiastiska medarbetare ligga ute på Facebook. Lycka till alla ni, njut av säsongen och ta för er av allt den har att erbjuda! Själv tycker jag fortfarande det är fantastiskt att gå i högklackat på kullersten mina 200 meter till jobbet. Varje dag.