EsterHelenaMaria

I min familj har det aldrig riktigt funnit någon snacks- och dippkultur. Jag minns popcorn ibland till Lilla Sportspegeln (det var kul när locket reste sig) men annars... Nej, vi har inte hållit på med sådant. Chips, poppisar, ostkrokar, salta pinnar - allt sådant fanns bara på kalas och hemma hos andra.

Jag tror det sitter i fortfarande och får ofta kommentarer som "Va? GILLAR DU INTE CHIPS?" Jo, visst, jag kan väl äta lite chips om tillfället kräver det. Men jag känner också, så att säga, till många andra och godare vägar till mycket salt och fett. Dipp däremot, börjar jag tycka är trevligt och kan ju också vara ett socialt sätt att äta på.

Iallafall. Jag köpte, på vägen till Öland, en hink turkisk yoghurt. Nu har det gått två veckor och den tar ALDRIG slut. Med mina mått mätt har jag dippat och dippat, morötter och gurkstavar och paprika och jag har ätit dipp med sked och dipp som sås. Snart kommer jag äta den istället för fil till frukost. En av dippvarianterna, jag tror det var den första, blev riktigt god. Så god att jag inte ens hann ta en bild på den innan den tog slut! Såhär vill jag minnas att det var:

Yoghurtdipp med getost
2 dl yoghurt
75 gram getost
2 vitlöksklyftor
citronzest
lite citronsaft
salt
nymalen svartpeppar

Gör såhär: Riv vitlöken på den fina sidan på ett rivjärn (då slipper man diska vitlökspressen!) och blanda den med yoghurten. Smula i getosten och tillsätt slutligen citronzest, -saft, salt och peppar. Låt den gärna stå i kylen en stund innan servering.

Vet ni någon annan god yoghurtbaserad dipp - hör av er!! Slutligen, ett restaurangtips om man gillar sushi och annan japansk mat. Jag ska absolut se till att ta mig dit nästa gång jag är i huvudstaden.

Ja men visst är det Öland! Kalla det lappkast, bananskal eller panikåtgärd. Det är så saker händer i mitt liv. Här är jag nu. Och här jobbar jag.

En vän sade, i våras när den sedvanliga ångesten över att söka nytt jobb spred ut sig över hela medvetandet, "Så, var vill du jobba? Only the sky is the limit!" Jag tyckte det lät töntigt och kioskpsykologiskt om jag ska vara ärlig, men han är, som för mycket annat, förlåten. Efter idoga och lönlösa arbetsansökningar till Systembolaget skjöt jag sent en kväll ett riktigt långskott, i form av ett mail till Karin och Owe Franssons Hotell Borgholm. Jag blev otroligt nog uppringd följande dag och nu, om några timmar, ska jag gå dit för att hugga tag i ännu en fullsatt fredagskväll.

Bytt sida om luckan har jag också gjort. Jag riktigt njuter av att slippa laga så förtvivlat med mat, även om nu maten här råkar vara helt fantastisk. Istället har jag blivit servitris och har det precis hur roligt som helst.

Öland ja. Jag ser verkligen fram emot sommaren nu. En platt sommar, en sommar med sol och asfalt och uteserveringar och gångavstånd till havet. Det har varit kalla, eller åtminstone svala, somrar på märkliga ställen tillräckligt många år i rad nu. Här är idyllen inpå knuten, allt är nära, naturen exploderar och ja.. Jag njuter.

Har inte köpt stuga men hyr en! Otrolig lyx att ha flera rum, ja otrolig lyx att leva på mer än 12 kvadratmeter överhuvudtaget. Bakom huset ligger en hästhage...


..och framför bor fåglarna i vad jag tror är totalt fem fågelholkar. Ingen större risk att få en buckla i sidan på den här parkeringen heller.

 

Cesar, grannkatten, kommer farande som ett skott varje sen när kväll jag kommer hem.

En annan granne! Måste gå dit och prova någon dag när jag har tid att falla i palt-, förlåt kroppkakekoma efteråt.

Några kilometers promenad ner till Kalmar sund, ett nytt liggunderlag och en (pappers...)DN och söndagen är gjord. Jag har inte varit vid havet på så länge! Det luktar så gott, frihet och.. lugn. Det smakar gott också, ja jag var ju tvungen att kolla så att det verkligen var havet.

 Ja, söndag är ledig dag. Alltid. Jag citerar Karin Fransson: "Det är tur att söndagar finns så att man får sitta ner någon gång." Fru Fransson äter nämligen alltid middag stående. Jag har hittills aldrig sett henne äta längre än fyra minuter.

Tiden går. Först ner från fjället, sedan vidare mot ett vårlikt Frösön och jag måste bara säga, har ni åkt över Rödöbron någon gång? Jag skulle vilja påstå att det är en av Sveriges vackraste, mest representativa platser. Storsjön, skogar och Årefjällen i fjärran på höger sida, ett lapptäcke av böljande jordbrukslandskap med fina gårdar till vänster. 

Jag kan lova att ingen njöt mer av gräs (grönt alltså) och grönska och framme i Stockholm av asfalt och avgaser än jag dessa dagar. När det tar emot under ens fötter när man går är också en skön känsla, men inget man tänker på förrän man bott och levt på metertjocka lager av snö en period. Jag satte mig medvetet på en av Stockholms rörigaste, minst rogivande platser och drack en för dyr och dessutom ganska dålig kaffe. Tittade på folk, fontänen vid Sergels torg och Kulturhusväggen. Solen sken och duvorna försökte ta min lunchsmörgås. Nu jäklar är det vår och ledigt, tänkte jag.

Efter ett par dagars ganska seriös shopping (!) for jag till Östergötland, hem till Östergötland höll jag på att säga men ska sanningen fram vet jag inte riktigt var jag hör hemma längre. Hur som helst, började med en helkväll hos Linn.

När jag ringde på dörren var ingen hemma. Hörde Take That's "Never Forget" från stereon, något karaktärsfrämmande tänkte jag roat och klev in. Kort därefter kom Linn med en matkasse i handen. Sedan lagade vi mat.

Linn tillhör mina favoritkockar bland människor jag känner som inte arbetar med mat professionellt. Eftersom jag tidigare hade nämnt att jag var så trött på mat att jag föredrog dryck hade hon tänkt en flytande trerätters. Kul idé tyckte jag men varför det inte blev så fick jag aldrig reda på. Istället blev det plockmat. I mängder. Ja ni ser ju själva, fantastiskt. Så långt ifrån viltköt och röding som det är möjligt att komma! Så satt vi där med varsin kavaj över stolsryggen, ett glas crémant de Bourgogne i handen, pratade om våra gamla jobb och våra nya jobb och undrade vad fan som hänt med tiden och när det hände. Istället för att dra ner på stan åt vi efterrätt vid midnatt, blev trötta, kom på att det fanns tvättid att tänka på och sen cyklade jag hem. Jag fick plötsligt en påtaglig känsla av att vi blivit lite äldre.

Linn, som ni ser, gillar också att fota mat. Mycket och nära. Om det hamnar på hennes eminenta blogg, alltså Sveriges största flygblogg, får tiden utvisa.

Mer kul i Östergötland - fantastiska saker händer. Min barndomskompis Helena, som jag känt i över 20 år, fick en son för några veckor sedan. Max.

Jag vet inte vad jag ska säga här. Mer än att det är helt fantastiskt.

Men någon matro lär mamma inte få på några år. Jag tänker att jag skulle kunna göra en insats här framöver!


Hemma hos min mamma stod dukat bord - en dignande vårbuffé! Jag köpte med mig en Domaine Pré Baron, mitt tidigare nämnda favorit-Sauvignon Blanc. Visst har mamma snygg t-shirt förresten?!

Hos pappa och Britt är det storrenovering på gång i köket. Därför kokas potatisen för tillfället i garaget. Bra med trefasuttag, tycker pappa.

Jaha, vad skulle vi dricka?

Får jag önska mat hemma hos dem blir det i nio fall av tio samma sak. Ja men jag älskar ju råbiff. Jag skulle kunna vara råbiffvegetarian - mitt bidrag till alla märkliga vegetarianvarianter som finns.

Proppad med proteiner - att byta däck blev en baggis. Nu är det rätt fälgar på min kära, trogna bil igen. Ett vårtecken så gott som något! Kul med högtryckstvätt förresten, en helt underskattad pryl.

Jag väntar på att någon köper dessa skor i födelsedagspresent till mig. De finns i Linköping. Snälla snälla snälla.  Nu är det nya tider nämligen. Jag har numera både ett litet behov och en liten förväntan på mig att klä mig lite..piffigare? än uppe på fjälltoppen. Jag måste också döpa om bloggen litegrann.


Jag befinner mig i startgroparna för mycket spännande saker. Här nere bor jag. Så, var har jag hamnat?

Oj oj oj vad tiden går här. Det kan också vara så att det varit lite intensivt på sistone. Min pappa satte nyligen huvudet på spiken och sade "I maj ska man inte planera in något för man hinner iallafall ingenting".

Så här sitter jag och hjärnan är väl mer inställd på imperfekt och perfekt mer än presens så att säga. Och på nya jobbet är det mest imperativ hela tiden.

Jag är i praktiken färdig med Blåhammaren och jag önskar all ny personal lycka till. Om ungefär en månad öppnar ju stationen igen! Själv kommer jag vara långt borta. Man kan nästan säga att jag kommer vara under havsnivån så långt ner ska jag vara. Men det tar vi senare.

Hemma hos er kanske krokusarna blommade i slutet av april men hos oss rådde, som jag tidigare nämnt, kanonföre och kanonväder. Josefina, jag och Ingemar, som tog bilden, var uppe och bokstavligen surfade på Blåhammarkläppen och vidare bort mot Blåhammarskaftet. Fin start på dagen innan jobbet!

Roligt med sightseeing!

En av två gånger som jag haft tillfälle att själv äta i matsalen den här säsongen. Det bjöds på röding, lammrostbiff och chokladtårta. Och öl, som ni ser.

Ännu en fantastisk dag då man eh.. förlåt alla gäster men det var liiite skönt att ha en såndär riktigt lugn dag, så lugn att man tar sig tid att flytta ut lunchbordet i solen och bara njuta.

Marika, hon kan det där med att ta vara på nuet. Söt är hon också. 

Och på kvällen var det business as usual.

Jag har försökt ta en bild på Henriks ansikte while in action i tre månader nu men verkar fortfarande inte ha lyckats. Kan det vara för att han alltid är så koncentrerad? Finalkvällen hade vi hur som helst riktigt roligt i köket.

Henrik är ju inte bara östgöte, precis som jag, han är rätt mycket västkustkille också. Det märktes på den här laxsidan kan man säga. Henrik kryddade den med örter, honung, salt, vitpeppar och fänkål och sedan fick den mysa i folie i 119 graders ugnsvärme tills den var 44 grader i mitten. Vi toppade den med några havtorn. Fantastisk.

Söndag har sällan varit en vilodag och definitivt inte denna söndag. Det städades, det fixades, det fejades. Jag har slutstädat det här köket tre gånger nu och det här var den bästa! Med otroligt bra hjälp från alla, och kanske särskilt (från vänster) Simon, Danny och Elin som skrubbade köksön som aldrig förr. Just det, Danny är expert på det där med taket, vilket är lite av ett avancerat tetris. Ni som ska göra det nästa gång - jag har hans nummer.

En härlig middag på kvällen med både gammal och kommande personal. Vi åt och vi åt och vi åt...

..och chefen gillade renfransyskan, en såndär grej som blir över i frysen på restaurang ibland ni vet.

Jag lade den där sista städhanden efter middagen. Galonförkläde och klänning var en ny kombination.
Redo för sista färden ner, påföljande morgon. Lina - laddad, snygg och glad.

Det här är min sista blåhammarbild. Vi tog några staktag och gled ner i puder för fjället. Tog en dryg timme. Jag vände mig inte om en enda gång.