Jag har flyttat!
Vad ska jag göra med Lottas kålrabbi
Den hade stått där i kylen och sett snygg ut i några dagar nu, kålrabbin. 
Nya tider som återvänd universitetsstudent innebär en återvänjning vid intagande av regelbunden, billig och ganska fotriktig mat på regelbundna, normala tider. Tider då vanligt folk äter. Detta är en klar kontrast till servitrisdieten - att äta vad som bjuds, när det bjuds och så mycket som man kan eftersom man aldrig vet om och när man hinner äta igen. Hittills har det gått oväntat bra, kanske har jag längtat lite.
Av alla ord Karin Fransson sagt i "Meny" i P1 verkar inget att ha fäst så väl hos mina bekanta som just "kålrabbi". Visst låter det roligt att säga det med lite tysk brytning, det kan jag hålla med om. Men trots att jag burit ut väldigt många tallrikar med bland annat kålrabbigarnityr i sommar har jag, jag erkänner, inte riktigt vetat hur den smakar.
Nu vet jag bättre. Lite som en blandning av kålrot, rättika och majrova smakar den rotsak som blev middag ikväll. Den flirtar på så viss med kommande hösttider och den påminde mig väldigt mycket om sommaren också, varje gång jag öppnade kylskåpsdörren. Någon slags symbol för gammalt och nytt kanske.. Så, bäst att hacka ner den innan man blir för sentimental, tänkte jag.
Kålrabbin skar jag i bitar, kokade i lättsaltat vatten tills de nästan var mjuka och stekte därefter på dem i smör och salt tills de fick en fin och krispig yta.
Lotta åt den med god aptit, tillsammans med grönsaksgryta och getostkräm. Jag ser fram emot nästa snygga rotfrukt hon kommer hem med.
Man måste vara beredd på det oväntade
Lördag, midnatt. Hejdå chefen. Tack, det var verkligen kul det här. 
Tisdag morgon, kl. 05.27.
Vad hände?!?
Allt hände. Samtidigt. Tillvaron har de senaste veckorna präglats av de mest oväntade händelser och beslut. Sällan har jag känt större glädje och tacksamhet, känt att jag verkligen lever, att man kan få ut så mycket bara av att vilja, att fråga och givetvis, av att ha en del tur.
Nu är jag plötsligt tillbaka i Umeå. Jag vet det helt säkert - Sverker Olofsson stod framför mig i apotekskön. Björkarna är gula och människor i min närhet är väldigt vänliga. Det känns bekant det här. Det känns bra. Och jag är helt säker på att äventyret kommer fortsätta - det är bara att vara beredd på det oväntade.
Jag kan baka, jag är inte rädd
Det var det länge sedan. Så länge sedan att jag själv funderade på om jag fortfarande kunde. Det kunde jag. Man ska på intet vis underskatta vad man kan få till i ett kvadratmeterstort kök.
Innan vi börjar vill jag bara säga - surdeg i all ära, det är verkligen gott och nyttigt och kul när man lyckas. Men min fasta uppfattning, byggd på ganska mycket såväl privat som professionell erfarenhet, är att ha surdeg är som att ha husdjur eller lugg. Man måste ta hand om den hela tiden. "Hej det är jag, du jag åker bort ett par dagar, kan du bara smita förbi mig och mata surisen och kolla så att den inte har det för varmt". Med mitt ofta provisoriska leverne och boende håller det sällan.
Jag hävdar att man kan baka gott bröd utan att bry sig så mycket alls. Jag är inte en nitisk vägare eller mätare av mjöl, jag improviserar gärna och jag kan absolut baka på annat än ekologiska produkter. En sak som jag dock håller med om i den här lite pretentiösa bakningsvågen som Sverige befunnit sig i ett par år nu är att låta jäsa bröden länge. Gärna i omgångar och gärna kallt. Det blir gott och bra av det, helt enkelt.
Här är två av mina gamla favoriter i uppdaterad tappning:
Rågrutor med öl, 16-20 st
Steg 1:
10-15 g jäst
4 dl vatten
2 dl (avslagen) öl, gärna ale (kan ersättas med vatten)
6 dl grovt rågmjöl
Lös upp jästen i vattnet och rör i mjölet. Låt stå i rumstemperatur tills det börjar bubbla, över natten i kylskåp. 
Blandningen ska se lite grötig ut..
Steg 2:
2 tsk salt (smaka gärna)
ca 6 dl vetemjöl
Tillsätt salt och mjöl, knåda till en ganska lös och kladdig deg. Låt jäsa igen i rumstemperatur eller i kyl till ungefär dubbel storlek.
Stjälp upp degen på en bakpappersklädd plåt och platta ut den till den rektangulär kaka. Snitta den i 16 eller 20 stycken rutor. Pensla den med vatten och strö över havregryn eller rågflingor. Jäs till dubbel storlek, gärna på spisen meda ugnen värms upp. (Det går rätt så fort!)
Grädda brödet i 200-225 grader i 20-25 minuter. Bryt isär rutorna när brödet svalnat.
Helenas klassiska tekakor, ca 20 st
När Hotell Borgholms sous-chef och en av serviskollegorna kom förbi på frukost efter bakandet rådde stor koncentration och tystnad under intagandet av dessa tekakor. Men så är de ett av mina äldsta bröd också, som jag övat på i närmare 15 år.
Steg 1
5 dl mjölk
2,5 dl havregryn
Blanda, låt havregrynen svälla i minst 1 timme.
Steg 2
25 g jäst
0,5-1 dl rågkross
2 tsk salt
2 msk neutral olja
1-2 msk honung
1-1,2 l vetemjöl
Lös upp jästen i mjölken. Tillsätt övriga ingredienser och arbeta ihop ordentligt till en smidig deg. Dela upp degen i 16-20 lika stora bitar och rundriv dem till bullar. Platta till bullarna till ungefär 1 cm tjocklek och lägg dem på bakplåtspappersklädd plåt. Jäs kallt, gärna i kylskåp, över natten.
Låt bröden jäsa upp en stund i rumstemperatur, gärna på spisen, innan de gräddas i 200-225 grader i ungefär 12 minuter.
Rågbröd med öl till vänster och tekakor till höger. Perfekt för en helgfrukost.
Kunglig konfekt
Fattar ni vinken!?
Förra lördagen gick det årliga jippot Kungsrallyt av stapeln på Öland. Jag låg uppriktigt sagt och sov under invigningen vid Strand Hotel men såg bilarna passera senare under dagen vid ett par tillfällen. Stor grej det där, tydligen.
Att Öland är ett konungarike kan inte ha undgått någon efter denna sommar. Det kungliga bröllopet visades på storskärm på torget med tillhörande tårta och champagne för den som behagade. Kronprinsessans födelsedag naturligtvis och så Kungsrallyt. Och de har alldeles säkert varit här fler gånger än så. De bor ju faktiskt här ibland.
Solliden - this is pretty much what the fuss is all about. Men ibland måste man turista, man måste ju veta. 
Fin trädgård tyckte både Ebba (bilden) och jag - här en liten flirt med vildare natur som ju kungafamiljen sägs gilla. Och vi också.
Alla har vi våra kungafamiljshistorier. Några gav blommor till kronprinsessan när de var 5 år. Andra - i det här fallet jag - gav blommor och gjorde honnör till prinsen när han fyllde 25 år. Under mitt år som värnpliktig musiksoldat i Arméns Trumkår spelade vi för kungafamiljen var och varannan dag och hade regelbundet liknande uppdrag. Jag spelade till exempel flöjt i fingervantar i 20 minusgrader när drottningen fyllde 60. Drottningen själv bar nylonstrumpor så jag antar att det står lika. Eller vad sägs om att ha spelat barytonsaxofon ett par meter ifrån kungen under hans audienser med ambassadörer från fjärran länder? Slottsakustik och saxofonkvartett - jo det rimmar ganska illa faktiskt.
För att återgå till inläggets första ämne, Kungsrallyt, stod kvällen innan det här strykjärnet till bil parkerad utanför jobbet. Det stirrades och det fotades och det spekulerades kvällen lång. Var Batman här? Vad var den värd? Hade jag läst min Dagens Industri lite oftare och kunnat min svenska rallyhistoria lite bättre hade jag innan arbetspasset vetat vilka de där "snubbarna som bara pratade bilar på bord 9" var. Vad de åt, vad och hur mycket de drack, vad de sade och hur mycket de dricksade väljer jag dock att hålla för mig själv, innan jag på allvar börjar låta som en damtidning nära Dig med osedvanligt stort intresse för kändisar och för Kunglig Konfekt.
Guldkorn
På mitt jobb utvecklar man snart en gravt verklighetsfrånvänd inställning till mat- och dryckupplevelser. Hur många gånger har jag inte tänkt, både lite pinsamt och yrkesskadat, "jo, hmm, gott, men personalmaten på jobbet är bättre". Är jag dryg nu? Ja, kanske, men då vill jag bara klargöra två saker. För det första: Jag inser också, innerst inne, att det inte går att jämföra Dagens Lunch-erbjudanden med en av Sveriges bästa krogar och för det andra: Jag uppskattar verkligen och alltid att bli bjuden på mat hemma hos andra. Tro inget annat.
Men när jag är ute på ställen som utsäger sig vara bra, då blir jag kräsen. Så förtvivlat. Det passar sig inte särskilt bra på en ö där det fortfarande är högsäsong och det ska såklart smidas medan järnet är varmt. Det serveras bake-offpannkakor, bake-offkroppkakor och bake-offvåfflor och kaffe som stått till sig hela dagen på vad som ser ut att vara genuina små kaffestugor. Mitt personliga mått var rågat när jag serverades en hasselnötskaka som visade sig vara lika delar sirap, nutella och rice krispies.
"Det måste kunna vara bättre än såhär" har jag tänkt gång på gång för att försöka råda bor på min gnällighet. Och det kan det. 
Här står Josefina och botaniserar i gårdsbutiken på Solberga Gård, beläget en halvmil öster om Borgholm. 
På sommaren händer det ganska ofta att jag tänker, om kor, att nog skulle det vara skönt att ligga där i gräset och idissla och sola och ha det bra ändå.. Solbergas grisar verkar också trivas fint med livet! Bo i en bunker, bada i gyttjepölar och, som i det här fallet, bli klappad av en turist. Haha! Tur kanske att de inte vet att samma turist står på kvällarna och säger "..och i mitten på tallriken ligger griskinden, toppad med en skiva lufttorkad griskäke..."
Hönsen bor halvtid i sparrislandet och halvtid i hallonodlingen. De verkar också harmoniska och har ganska mycket att göra där på gården.
Vi provade löksoppan med chilikrutonger och hembakat dinkelbröd. Fotriktigt och gott! Godast tyckte vi ändå var flädersaften utspädd med kolsyrat vatten. Helt klart ett av sommarens guldkorn.
Häromdagen for jag för första gången norröver. Första stoppet var mejeriet i Hagelstad, i tron att köpa ost både till jobbet och till mig själv. Men tji fick jag - dagen innan hade varit årets mesta och bästa försäljningsdag, berättade ostmästare Annika Schewrelius. Som ni ser är det ganska utplockat i disken! Trycket under sommaren är enormt, både från privatpersoner och krogar. Formarna räcker inte till och inte heller finns tid för lagring. Jag, som norpat en och annan fantastisk bit ost under arbetstid, blev givetvis lite besviken när min favorit St. Michel var slut, men fick med mig några andra godingar hem istället.
Kvällens middag då. Havtornsmarmelad som gått hårt åt när jag haft gäster från fastlandet. Det här var en ganska mäktig middag som avslutades halvvägs.
...tidigare under dagen hade jag nämligen tryckt i mig Räkmackan Från Himmelriket. Eller, från Kaffestugan i Böda.
Alltså. Det kan ha varit för min cykelrunda innan. Det kan ha varit för att jag drack dagens första kopp kaffe där och klockan nästan hade hunnit bli 17.00. Men ska man bara fika en gång på Öland så ska det vara här. Det var helt suveränt. Om jag bodde i Böda skulle jag vara stammis! Nu håller det inte riktigt eftersom det ändå är 55 kilometers bilfärd från Borgholm. 
De rostar såklart sitt eget kaffe. Utan konkurrens Ölands bästa.
Ett öga för detaljer har man också på Kaffestugan.
Avslutar dagens inlägg med en klassisk iPhone-motljusbild. Kvällssol i Djupvik, en liten anspråkslös pärla ett par mil norr om Borgholm. Pizzalukt från bykrogen intill, liite höstkänsla i vinden och utsikt mot kärnkraftverket i Oskarshamn. Vad mer kan man begära. Jag längtar visserligen dagligen tillbaka norrut, det kan jag inte sticka under stol med. Men nu, nu börjar det likna något Öland.
Bloggcomeback
Det har varit lite fullt upp på sistone. Högsäsong på Öland är faktiskt ännu mer galet än 120 nattgäster på Blåhammaren. Det är HYSTERISKT. Jag kan inte riktigt, fortfarande, förstå vad hela Sverige ska göra samtidigt på den här lilla ön. Är det kul att trängas? Är det kul att bada långgrunt när det är 16 grader i vattnet? Är det kul att handla i outletbutiker? Eller på loppis för hutlösa turistpriser? Är det kul att sitta i bilkö varje dag? Är det kul att handla på Ica Supermarket Borgholm oavsett tid på dygnet eller köpa jordgubbar för XXX kronor litern?
Dessa frågor ställer jag mig mer eller mindre varje dag. Och svaret är tydligen att jo, det är kul. Det här Helena, det är på riktigt ett tvärsnitt av sommarsverige det, bara det att du inte fattat det ännu eftersom du alltid ska vara på så avlägsna och osomriga platser hela tiden. Så vänj dig, landa, ta till dig lite av den svenska sommaren och dess charm. Den är förbannat kort nämligen, även på Öland.
Min sommar har såhär långt mest tillbringats i min nya bostad, ett litet charmant penthouse mitt i Borgholm med lutande trägolv och duschkabin i hallen. Det har målats och det har fejats och det har handlats en hel del grejer på stadsmissioner och IKEA och burits och spikats och tänkts och suckats och stönats lite ibland och först nu kan jag väl lite luta mig tillbaka och tänka att jo, det blev rätt bra det här ändå.
Jag har under tiden funderat lite på bloggens framtida profil och konstaterat att det enda som egentligen löper som röda trådar i min tillvaro är orden i underrubriken. Jag äter, jag jobbar och jag flyttar runt. Varje gång jag införskaffat en pryl har jag noga övervägt köpet. Tung? Ömtålig? Skrymmande? När ska jag flytta igen? På sistone har jag snittat på fyra flyttar per år. Det håller ju inte, jag inser det också. Men hemma är där man lägger sin hatt. Och just nu råkar det vara i ett penthouse bredvid cykeluthyrningen i Borgholm.
Den här har jag dock inte hyrt, det är min alldeles egen älskling! Går som ett skott och är förmodligen också det snyggaste jag någonsin ägt. En fin födelsedagspresent till mig själv kan man kanske säga och används allt mer frekvent. Öland är en fantastisk cykelö så snart man kommit ifrån den hårt trafikerade riksväg 136. "För platt" kanske en del tänker nu men faktum är att det finns fler backar än man tror och så bjuder landskapet också på den hel del vind. Jag har en ambition att cykla 150 mil innan sista september och är upp i 23 såhär långt. Fler cykeluppdateringar lär därför komma.
Jag har också ambitionen att fota lite mer på jobbet. Hotell Borgholm är en trivsam och oerhört fotogénique arbetsplats men antalet bilder i mitt eget arkiv är fortfarande få. Den ena anledningen till det är att man på grund av högsäsongstrycket just aldrig hinner fota. Den andra är att sist jag försökte (jag frågade om lov först naturligtvis) så hängde sig min iPhone och återuppstod sedan aldrig från de döda. Jag misstänker att Karin Franssons osynliga skyddsvakter mot all okontrollerad medial uppmärksamhet var i farten men vet inte säkert.
Jag har inte berättat om händelsen för henne, men jag tror hon skulle tycka den var både rolig och lite dråplig. Hur som helst så var det tidernas bästa bild. Som ingen någonsin kommer få se nu och varje gång jag tänker på det så svider det till lite någonstans.
Hur är Karin annars? Är hon trevlig? Skriker hon mycket på oss? Kastar hon paprikor och stekpannor i huvudet på oss? Har Karin lagat all mat själv? Eller, är det vi i servisen som också lagat maten? Kommer alla örterna från hennes egen trädgård? Finns Karin, alltså på eehh..riktigt? Alltså här? Ikväll? Jobbar hon alltid?
Den här bloggen är på intet vis tänkt att vara en inofficiell Hotell Borgholm-blogg som litet var fallet med Blåhammar-eran. Men det är klart att jag sitter på svaren till alla de här frågorna. Jag tänker bara inte avslöja dem nu, eftersom jag vet att ni iallafall inte orka läsa längre än till ungefär hit. Istället, en Real Life Borgholm-bild:
Vissa går till puben för en bärs efter jobbet. Andra tar en oestetisk knäckemacka med kaviar, keso och kokt ägg hemma i soffan. Gärna i fleecetröja och färgstänkta jeans. Nu höll jag på att skriva att jag gärna dricker en trefemma Norrlands Guld till det för att jag vill vara mig själv för en stund också. Det gör jag inte, men det är lite det där med kontrasterna som sätter guldkant på tillvaron när man varit välstruken och rakryggad och läppstiftad en hel dag. Och också har en ganska stor bit kvar av hjärta och hjärna längre norröver ska väl erkännas.
Slutligen - pub, guldkant - hur var V.I.P.-kvällen på Strand? Jo, nu har jag testat. Det kom att bli en hejdundrande utekväll som det fortfarande pratas om. Bra att damma av sig själv ibland! Nästa gång jag går dit ska jag gå raka vägen till champagnebaren och beställa in en flaska till halva priset bara för att jag kan. Bara för att Ha Gjort Det.
V.I.P.
Öland fylls kontinuerligt med semesterfirare, stämning och förväntan trissas upp och Borgholm börjar kanske inte riktigt koka än om kvällarna men iallafall..sjuda rätt ordentligt. (Ja, detta är ju delvis en matblogg!)
Eftersom jag själv bidrar till detta sjudande i egenskap av servitris på stans finkrog, har jag också blivit en Väldigt Viktig Person. Notera särskilt högersidan på lappen! Strand Hotel sägs dra in en miljon Varje Söndag. Då är det dessutom halva priset i baren! Stort som ett as är stället, fläskigt som en finlandsfärja ligger det där vid kajen och eh.. liiite kanske förstör den annars väldigt vackra hamnvyn.
Men jag är ju inte sämre än att jag måste ge stället en chans - precis som alla andra lär göra denna julis första strålande söndagskväll.
Att äta sig igenom Spanien
Sedan en tid har jag odlat tanken, eller kanske drömmen, om att äta mig igenom Spanien. Ta mig runt på cykel, region för region, och smaka på landets alla delikatesser. Italien och Frankrike i all ära, men Spanien har också en verkligt dignande matkultur som sträcker sig längre än till paella och tapas.
I Spanien är man lite knäpp, tänker svensken. Man fäktas med tjurar, dansar flamenco, äter middag försent och får inget gjort. Jo, jag kan skriva under på allt det där. Det är lite annorlunda. Men nu, när jag har min bror bosatt där sedan flera år, har jag all anledning att fara dit lite oftare. Spanien har blivit som en vän jag blivit förtjust i men inte lärt känna ordentligt ännu. Inte minst eftersom det råder stora språkförbistringar varje gång jag är där.Hög tid att ändra på det.
Och hög tid att avrapportera det senaste besöket. Nu blir det en bildkavalkad av sällan skådat slag.
Vandring på pilgrimsleden Camino de Santiago alltså. En resa som varit inplanerad sedan januari månad och en födelsedagspresent till vår far. Att gå i fjällen tycker jag ju mig vara bekant med. Det är ju bara att gå. I Rioja på försommaren råder andra utmaningar. Istället för att klä sig fotriktigt, ventilationriktigt, lagom varmt och regnsäkert, så låg fokus på att klä sig så svalt som möjligt och med rödhårig-med-fräknar-gener - bränna sig så lite som möjligt. Med andra ord, det var svinvarmt. Inte ett moln, inte en vindpust och inte en skuggig plats i 35-gradig värme. I tre dagar.
Motorväg är inte en vanlig syn i svenska fjällen men här gick vi bitvis ganska långa passager längs just väg och rentav på väg. Överallt på staketet hängde likväl kristna symboler, skapade av frommare pilgrimer än vi.
Det kunde naturligtvis också se ut såhär...
...eller såhär. Vinfälten verkade aldrig ta slut.
Det gjorde dock krafterna emellan varven. Vilken tur att någon hade tänkt på mig och satt upp ett parasoll och en back med kalla drycker mitt ute i ingenstans!
Snäckorna i marken och de gula pilarna gjorde det sällan svårt att finna vägen.
Pilgrimsvandrare stannar till på härbärgen för natten. Det kostar en spottstyver men standarden kan variera vida. Här sitter pappa på ett av de bättre. Och bekväma semesterfirare som vi var så hände det att vi tog in på ett och annat hotell också. Ja, det var skönt.
Jag är väldigt svag för lappar och skyltar av ovanstående kaliber. Jag ska på allvar börja samla på dem och släppa dem i bokform. Framförallt - vad menar de här?
Inte svårt att hitta, som sagt.
Min bror Clint Eastwood, förlåt Björn, är maratonlöpare och köttade på bra i steget. Han verkade också tåla klimatet bättre än vi nordbor. 
..fast kom det sådana här meddelanden kändes stegen plötsligt lite lättare.
Varje gudsförgäten liten by på spanska landsbygden har minst en bar. Många Mahou blev det på den här resan, min nya favorit i ölkategorin "ganska blaskig men fyller sin funktion". Jag föredrar flera öl i små doser än en enda stor stark. Trevligt därför (men samtidigt lite bisarrt) att spanjorerna inte verkar kunna välja mellan 20- eller 25-centilitersflaskor. Det finns nämligen båda. 
Det händer också att det finns datamuséer - jag menar internetcafé. 
Vin är enkelt, billigt och gott. "Husets röda" i Rioja är anspråkslöst men trevligt överallt. Jag har statistiskt säkerställt underlag för detta uttalande efter resan.
Det vandrades, det dracks. Och det åts. Ja, till och med skapelsen ovan åt jag. Bläckfisk. Alltså jag gillar verkligen bläckfisk, men lägget? LÄGGET?! Jag ser inget slut på sarkasmerna som far igenom mitt huvud när jag tittar på den här bilden. Men nu är jag ju inte krogrescensent ännu - jag var bara en vanlig semesterfirare och jag var hungrig och det smakade bättre än det ser ut. Drack dessutom en vit Rioja till, vilket ju inte heller är varje dag. 
Notera krognotan!
Så var det nästa kulinariska höjdare. Jag smakade aldrig detta utan såg det som hastigast i en tapasbar. Någon som har någon idé till vad det kan vara?
Tillbaka i Madrid för weekend. Här står jag i självaste skinkmuséet, El museo del Jamón. Inget ställe att ta med sina vegetariankompisar till precis men helt klart ett av mina favoritställen i staden. Full fart med tapasbar, ostar, bakverk och så skinka, skinka, skinka överallt. Behöver jag tillägga att jag sällan köper skinka hemma på Ica längre?
Jaha, vad skulle vi äta och dricka? Självklart en liten öl och ett lass boquerones. Och skinka. Och en hel del annat smått och gott.
Så att man slipper tänka själv!
Madrid är staden med Spaniens största fisk- och skaldjursmarknad. Måste provas tänkte vi och fann en dörr på en sidogata till en annan sidogata, vilken ledde oss in i denna fantastiskt stämningsfullt stökiga och proppfulla skaldjursrestaurang. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den. Ett pyttelitet kök hade den hur som helst och snacka om full rulle i servisen denna lördagkväll!
Vi började på toppen av skaldjursberget och jobbade oss neråt. Räkor, havskräftor, musslor och krabbor. Och inte att förglömma, havsfötter! Hjälp vilken måltid det var. 
Jag har aldrig ätit mig så mätt på skaldjur i hela mitt liv och kommer troligtvis inte heller göra det någonsin igen. Medan madridnatten kokade vidare i alla bemärkelser tog vi bussen hem. Och sov. Och jag visste att jag snart skulle hit igen.
Sista kvällen, efter utflykt och söndagsmarknad, hamnade vi inte helt oväntat på ännu en bar. Och nu skulle det ske. Sniglarna. Mercedez visade hur.
Jag har ätit sniglar förr, då de varit tryggt inbäddade i vitlök, persilja och smör. Men det här, det är en riktig hardcore-snigelsmörgås det. 
Ett två tre - och här är bildbeviset. Nej, det smakade inte som kyckling. Det smakade ingenting. Det var inte värt besväret att pilla ut varenda snigel ur sitt pyttelilla skal, det kommer inte hända igen. Men det var, precis som fish'n'chips eller en hel bytta Ben&Jerry's själv, kul att testa en gång. Smakjakten kommer gå vidare. Jag kommer att på något vis söka sponsring för den där cykel- och matresan. Och nu, nu har det dessutom blivit precis sådär lagom spaniensent som det ska vara för att äta middag.
De första
Det är mycket nu. Men inte så mycket att man inte hinner äta jordgubbar. Jag firar mina sista dagar i huset på landet med jordgubbar odlade så nära där jag bor att man kan säga att de är plockade runt knuten. Ölänningarna är omåttligt stolta över sina jordgubbar och pratar om bären som om de inte odlades någon annanstans i hela världen. Lite lustigt kan jag tycka, som har fina, extraordinära jordgubbsminnen från såväl Rödön som Florida.
Vintagetermosen i bakgrunden, "Lifestyle 0.5" som den faktiskt heter, är ett fynd från längstiniskåpet, en pryl jag skulle vilja köpa loss från huset nu när jag flyttar härifrån. Fulsnygg, väger inget, håller värmen bra och har funktionellt handtag både i kanna och mugg. Perfekt för en kaffetant som jag.
I dagarna öppnar fjällstationerna i norra Sverige igen. Jag ser skrytiga, vackra naturbilder på friluftsklädda och entusiastiska medarbetare ligga ute på Facebook. Lycka till alla ni, njut av säsongen och ta för er av allt den har att erbjuda! Själv tycker jag fortfarande det är fantastiskt att gå i högklackat på kullersten mina 200 meter till jobbet. Varje dag.
!!!
Jag gillar allt som oftast att jobba. Jobbet i sig, mina kollegor och allt runtomkring får mig att trivas och känna att jag utvecklas och lär mig saker. Kanske är jag lyckligt lottad, kanske har jag bara rätt inställning, jag vet inte.
Men alla gillar inte att jobba. Lyssna på det här. Jag har just nu inga vidare kommentarer mer än att hakan for i bilgolvet både en och två gånger när jag hörde det.
Helena åker till Spanien istället
Dippkultur del 2
Ja, tänk vad de kan hitta på nuförtiden.
Dippkultur del 1
I min familj har det aldrig riktigt funnit någon snacks- och dippkultur. Jag minns popcorn ibland till Lilla Sportspegeln (det var kul när locket reste sig) men annars... Nej, vi har inte hållit på med sådant. Chips, poppisar, ostkrokar, salta pinnar - allt sådant fanns bara på kalas och hemma hos andra.
Jag tror det sitter i fortfarande och får ofta kommentarer som "Va? GILLAR DU INTE CHIPS?" Jo, visst, jag kan väl äta lite chips om tillfället kräver det. Men jag känner också, så att säga, till många andra och godare vägar till mycket salt och fett. Dipp däremot, börjar jag tycka är trevligt och kan ju också vara ett socialt sätt att äta på.
Iallafall. Jag köpte, på vägen till Öland, en hink turkisk yoghurt. Nu har det gått två veckor och den tar ALDRIG slut. Med mina mått mätt har jag dippat och dippat, morötter och gurkstavar och paprika och jag har ätit dipp med sked och dipp som sås. Snart kommer jag äta den istället för fil till frukost. En av dippvarianterna, jag tror det var den första, blev riktigt god. Så god att jag inte ens hann ta en bild på den innan den tog slut! Såhär vill jag minnas att det var:
Yoghurtdipp med getost
2 dl yoghurt
75 gram getost
2 vitlöksklyftor
citronzest
lite citronsaft
salt
nymalen svartpeppar
Gör såhär: Riv vitlöken på den fina sidan på ett rivjärn (då slipper man diska vitlökspressen!) och blanda den med yoghurten. Smula i getosten och tillsätt slutligen citronzest, -saft, salt och peppar. Låt den gärna stå i kylen en stund innan servering.
Vet ni någon annan god yoghurtbaserad dipp - hör av er!! Slutligen, ett restaurangtips om man gillar sushi och annan japansk mat. Jag ska absolut se till att ta mig dit nästa gång jag är i huvudstaden.
Only the sky is the limit
Ja men visst är det Öland! Kalla det lappkast, bananskal eller panikåtgärd. Det är så saker händer i mitt liv. Här är jag nu. Och här jobbar jag.
En vän sade, i våras när den sedvanliga ångesten över att söka nytt jobb spred ut sig över hela medvetandet, "Så, var vill du jobba? Only the sky is the limit!" Jag tyckte det lät töntigt och kioskpsykologiskt om jag ska vara ärlig, men han är, som för mycket annat, förlåten. Efter idoga och lönlösa arbetsansökningar till Systembolaget skjöt jag sent en kväll ett riktigt långskott, i form av ett mail till Karin och Owe Franssons Hotell Borgholm. Jag blev otroligt nog uppringd följande dag och nu, om några timmar, ska jag gå dit för att hugga tag i ännu en fullsatt fredagskväll.
Bytt sida om luckan har jag också gjort. Jag riktigt njuter av att slippa laga så förtvivlat med mat, även om nu maten här råkar vara helt fantastisk. Istället har jag blivit servitris och har det precis hur roligt som helst.
Öland ja. Jag ser verkligen fram emot sommaren nu. En platt sommar, en sommar med sol och asfalt och uteserveringar och gångavstånd till havet. Det har varit kalla, eller åtminstone svala, somrar på märkliga ställen tillräckligt många år i rad nu. Här är idyllen inpå knuten, allt är nära, naturen exploderar och ja.. Jag njuter. 
Har inte köpt stuga men hyr en! Otrolig lyx att ha flera rum, ja otrolig lyx att leva på mer än 12 kvadratmeter överhuvudtaget. Bakom huset ligger en hästhage...
..och framför bor fåglarna i vad jag tror är totalt fem fågelholkar. Ingen större risk att få en buckla i sidan på den här parkeringen heller.
Cesar, grannkatten, kommer farande som ett skott varje sen när kväll jag kommer hem. 
En annan granne! Måste gå dit och prova någon dag när jag har tid att falla i palt-, förlåt kroppkakekoma efteråt.
Några kilometers promenad ner till Kalmar sund, ett nytt liggunderlag och en (pappers...)DN och söndagen är gjord. Jag har inte varit vid havet på så länge! Det luktar så gott, frihet och.. lugn. Det smakar gott också, ja jag var ju tvungen att kolla så att det verkligen var havet.
Ja, söndag är ledig dag. Alltid. Jag citerar Karin Fransson: "Det är tur att söndagar finns så att man får sitta ner någon gång." Fru Fransson äter nämligen alltid middag stående. Jag har hittills aldrig sett henne äta längre än fyra minuter.
