Vad ska jag göra med Lottas kålrabbi
Den hade stått där i kylen och sett snygg ut i några dagar nu, kålrabbin. 
Nya tider som återvänd universitetsstudent innebär en återvänjning vid intagande av regelbunden, billig och ganska fotriktig mat på regelbundna, normala tider. Tider då vanligt folk äter. Detta är en klar kontrast till servitrisdieten - att äta vad som bjuds, när det bjuds och så mycket som man kan eftersom man aldrig vet om och när man hinner äta igen. Hittills har det gått oväntat bra, kanske har jag längtat lite.
Av alla ord Karin Fransson sagt i "Meny" i P1 verkar inget att ha fäst så väl hos mina bekanta som just "kålrabbi". Visst låter det roligt att säga det med lite tysk brytning, det kan jag hålla med om. Men trots att jag burit ut väldigt många tallrikar med bland annat kålrabbigarnityr i sommar har jag, jag erkänner, inte riktigt vetat hur den smakar.
Nu vet jag bättre. Lite som en blandning av kålrot, rättika och majrova smakar den rotsak som blev middag ikväll. Den flirtar på så viss med kommande hösttider och den påminde mig väldigt mycket om sommaren också, varje gång jag öppnade kylskåpsdörren. Någon slags symbol för gammalt och nytt kanske.. Så, bäst att hacka ner den innan man blir för sentimental, tänkte jag.
Kålrabbin skar jag i bitar, kokade i lättsaltat vatten tills de nästan var mjuka och stekte därefter på dem i smör och salt tills de fick en fin och krispig yta.
Lotta åt den med god aptit, tillsammans med grönsaksgryta och getostkräm. Jag ser fram emot nästa snygga rotfrukt hon kommer hem med.
