EsterHelenaMaria

Man behöver inte vara världsbäst på att åka skidor för att få jobb på Blåhammaren fjällstation. Jag tror inte ens man behöver vara särskilt duktig på det man är tänkt att göra (även om det givetvis är en fördel), bara man har rätt inställning. Jag själv är ett lysande exempel på det genom att i anställningsintervjun ljuga ihop rätt svar på nyckelfrågan "Hur bra är du på att laga mat?" Jag minns ärligt talat inte exakt hur jag svarade men det lät förmodligen ganska märkligt. Ändå fick jag chansen att åka hit, jag tog den, jag var säkert en sopa till och från men jag lärde mig en hel massa saker allteftersom. Och på den vägen är det. Låter detta som en kliché? Jag är böjd att hålla med.

Om jag fick lista tre egenskaper som är väldigt viktiga häruppe så skulle det bli att man är flexibel (nu menar jag i första hand praktiskt och tidsmässigt ifall det var någon som kom i andra tankebanor), att man inte har tummen precis mitt i handen och att man är vän med sin silvertejp. Jag är inte helt övertygad om att Blåhammaren som byggnad skulle hålla samman om inte silvertejp fanns. Och när Annelie skulle baka häromdagen noterade hon ett hål i min gamla bruntejpslagning (värdelöst) av mjölsäcken. Gissa vad som fixade biffen?


För på Blåhammaren finns det nämligen bara lösningar. För egen del kan det den här tiden på året handla om att sno ihop en trerätters på 45 minuters varsel till, som ikväll, två gäster. Sommartid handlar det i huvudsak om att lära sig att samköra paxen, vädret och magkänslan. 45 bokade gäster kan under dagen likagärna bli det dubbla.

Den här tiden på året är det ytterst sällan några problem att ordna riktiga sängplatser åt alla gäster, men under sommarsäsongen är det vanligt förekommande att våra 56 bäddar inte räcker till och att madrassbärarpatrullen får sättas i arbete. Med 12 kilometer till närmaste grannstation är det självklart att aldrig neka ankommande gäster en sovplats och tak över huvudet. Under påsk, svenska fjällens kanske allra mesta storhelg, kommer madrasser sannolikt att täcka varenda kvadratmeter golv från duschrum till matsal. Det är glädjande att så många av våra gäster tycker det är exotiskt (och kanske rentav lite festligt) snarare än bökigt att få sova på en bastulav! Jag minns leende påsken förra året som organiserat kaos och ser med skräckblandad förtjusning fram emot det i år igen.

Och så var det det här med vädret. Jag vet att vädret är den mest uttjatade snackisen i hela landet just nu men låt mig bara säga detta: Igår ringde Fjällräddningen och bad oss att inte rekommendera några gäster att skida ner till låglandet eftersom där var för kallt, -37 grader.

Bättre att vara på toppen alltså! Vi har väl inte haft töväder direkt här heller men jag har de senaste dagarna åtminstone haft tvågradiga temperaturvärden i köket. Man blir oerhört kreativ i syfte att hålla värmen uppe, eller för den delen att värma upp saker. Uttrycket "ställ det på ugnen en stund" blev så uttjatat förra säsongen (även om metoden fortfarande är bra!) att det numera får betraktas som ett skämt och används kanske i fler sammanhang än det borde. Men är det istappar i vattenkranarna så får man också ta uppvärmningsmetoderna till en mer hardcorebetonad nivå.

Sommelieraspiranten i mig säger att chockbad i kokande vatten inte är ett optimalt sätt att temperera ett rödvin på, men att servera det femgradigt kändes inte heller okej! Jag drack nämligen själv iskallt Masi till en pastasallad någon gång förra veckan när jag tyckte mig vara värd ett glas till maten. Det blev stående i hopp om att någon gång bli lagom varmt men fick stå så länge att det liksom reducerade sig självt till ett par koncentrerade kryddmått på botten. "Försvann" kan man också kalla det för att avrunda nedåt. 

Till sist, hade en efterlängtad ledig dag igår, drog på mig dubbla långkalsonger och tog tillfället i akt att åka lite "på flacken" med mina turskidor. Känns fortfarande lite ovant efter en bitvis ganska intensiv säsong på lätta skidor i välpreparerade spår, men jag inbillar mig att det kommer. Ni som varit här vet att det känns riktigt skönt när man bara har liiite backe kvar och ser det här:

En sån här dag blir det som om jag är här första gången igen, river upp kameran med mina äckligt stelfrusna fingrar och som en turist fotar stationen och alla toppar runtomkring som så många gånger förut. För ännu en gång är det så strålande vackert! Sedan tycker jag i några mikrosekunder synd om alla som inte har rejält med snö och kallt på vintern, innan min koncentration övergår helt till att klampa vidare på mina stålkantade högst otrendiga Fischerlaggar och till att vara väldigt nöjd och glad över att vara här.