EsterHelenaMaria

Det finns en särskild stund på veckan då jag inte alls gillar läget häruppe. Eller, kanske mer en särskild sak. Det är när det är söndag morgon, jag är ensam uppe, gårdagskvällens service gör sig fortfarande lite påmind i kroppen, frukosten är lagad och jag frågar mig själv: Var är min DN Söndags-bilaga?

Ty väglöst land är dagstidningslöst land. (Nej, nätupplagan är inte samma sak och ni vet det.) En bit in på säsongen kan det bli en smärre huggsexa om en några dagar gammal Aftonbladet. Jag minns även förra vintern när någon planterat en kvarglömd skvallerblaska på personaltoaletten och så gott som samtliga nämnde någon gång vid lunchbordet något om Mikael Persbrandts privatliv eller hur det gick i Expedition Robinson. 

Jag tror inte att det handlar om att vara svulten på sensationsnyheter och horoskop (även om man inte är finare i kanten att man läser dem också). Jag tror snarare det handlar om Känslan. Prasslet. En vag doft av trycksvärta. En liten kontakt med en värld där det finns asfalt, affärer och människor man inte känner. För mig är det alldeles livsnödvändigt att ha den kontakten för att trivas på fjället och lite av ett tryggt, sunt tecken på att man inte blivit alldeles civilisationsfrånvänd.

Det finns ytterligare en sak jag inte är jätteförtjust i här, nämligen att skotta snö. Jag tänker att det här med att skotta snö är som att hugga ved - antingen älskar man det eller så avskyr man det. Jag tillhör snarare den senare kategorin.

...speciellt när jag som igår först fick skotta mig ut, på insidan av ytterdörren, för att senare skotta på utsidan, vid diverse ytterdörrar och slutligen skotta sig in i personalhuset. I snöskottningssammanhang träder mina annars okända manschauvinistiska sida fram och låter gärna en stark(are), ofta manlig kollega göra jobbet. Jag vet, mycket löjligt. Vädret var lite bitigt ute igår kväll, likt en tornado full med snö runt huset ungefär, så även att bära ut sopsäckarna var lite av en kamp. Men känslan av att vara vid liv fanns ju där, så att säga.

Lyckligtvis har jag många kollegor som gillar att utföra den här typen av kroppsarbete och en av dem är Johan. Jag märker redan här hur svårt jag har att göra en rättvis helhetsbeskrivning av honom, men låt oss börja med maratonlöpare och bagare. Vidare, stämningshöjare.
Johan själv vill tyvärr inte gärna vara med på bild men när jag kommer till jobbet och halva köket ser ut såhär, då blir det en bra dag. Jag ska ta tillfället i akt att studera honom när han jobbar i bagerihörnan nästa gång - så kan jag förhoppningsvis vid senare tillfälle avslöja en bagarhemlighet eller två. Att fråga "Hur gör du det där egentligen" är nämligen ingen idé, han är lika hopplös som jag själv i stundens hetta och svaret blir oftast "Jag vet inte, jag höftar".

Just av denna anledning kryllar bloggen ännu så länge inte av recept. Jag har dock inlett en liten disciplinerad process mot mig själv då jag verkligen skriver ner vad och hur jag gör i en anteckningsbok. Det ser hittills helt bedrövligt ut, men så snart jag lyckats tyda mina egna hieroglyfer lovar jag att det kommer!

Älgen igår till exempel - för att nu övergå till saker jag faktiskt gillar med mitt jobb..! 15 kilo älg, rökt sidfläsk och lite annat smått och gott fick inte koka i Bourgogne men likväl en härlig blandning av argentinsk Malbec och några flaskor Pinotage från Sydafrika på bästa Cajsa Warg-maner. Jag höll på att säga att jag gärna hade velat koka i det själv för det doftade fantastiskt! Det börjar bli lite större helgsittningar här nu - igår hade vi nästan 50 middagsgäster - och det glädjer mig verkligen när både stämning och temperatur höjs i en allt närmare fullsatt matsal.

Sådär, då har det blivit hög tid att gå till jobbet. Jag avslutar med en bild av personalpolitisk karaktär, direkt tagen från köksingångens anslagstavla. Trevlig söndag!