Vad är jobb och vad är annat

Måndag. Igen. Och jag gillar det. Måndag är det nya fredag, eftersom jag efter idag avslutar min arbetsvecka. Och vilken vecka. Vänner och bekanta på besök, stadigt ökande antal middagsgäster och framförallt de senaste dagarna, ett strålande väder. STRÅLANDE.

Det är under de där morgnarna när man vaknar tidigt av sig själv och sätter sig ute i solen en timme med en kopp kaffe och det är varmt, varmt så solen nästan bränner i ansiktet, som man kommer ihåg varför man är här. Och det är då man ställer sig frågan, Vad är egentligen jobb och vad är annat?


Jag letade efter Marika och fann henne utanför dörren, nedborrad i sin sovsäck. Fick jag välja en bild som beskriver "livskvalitet" skulle det utan tvekan bli den här. Hon är verkligen duktig på att fånga stunden, den här Marika.

...hon fick däremot fick brygga sitt kaffe själv just den här morgonen eftersom jag hade besök! Här står Karin och jag, laddade för ett åk i govädret.

Frida och Karin hade  som ni ser betydligt tuffare skidutrustning än jag och fick, utan stighudar, kämpa en hel del i uppförsbackarna. Utför såg det däremot ut som Bästa svängen Hökarängen.

Daniel, stationens meste musikant och min närmaste granne, satt och spelade när jag kom tillbaka. Jag önskar att jag hade filmat istället för fotat för det svängde och lät verkligen bra. Men nej, det var ingen låt man kunde hitta på Spotify, det var, som vanligt "några ackord jag kom på bara". Typiskt.

Det finns onekligen många intressen och begåvningar häruppe. En dag när jag kom till jobbet var radion avstängd och märkliga små visslingar hördes från bageriet. Det var Johan som höll på att lära sig morsealfabetet.

Tyvärr får man inte ledigt bara för att det är finväder, snarare tvärtom. Här står Henrik, min högra hand, och lägger västerbottensostpaj med smörstekt svamp, lördagens förrätt. (Det är för övrigt Henrik som kan morsealfabetet.)
 
Sedan blev det älg i lördags igen. Jag gillar verkligen älgen, särskilt när jag får laga mycket! Det är stadig mat som sköter sig självt och doftar så gott. Snygg är den dock inte. Varsågoda - bloggens hittills fulaste bild:

Älgbourguignon på blåhammarvis 6-8 portioner

1 kg bitar av älgkött
ca 200 g smålökar, gärna pärllök
2-3 morötter
1 rejäl bit rökt sidfläsk, finhackat (ta bort svålen)
15-20 champinjoner
smör

lagerblad
hela vit- och svartpepparkorn
timjan, helst färsk
ev färsk persilja
några sockerbitar, gärna råsocker

rödvin, gärna Bourgogne
vatten
ev lite viltfond

Gör såhär: Bryn köttet i smör i en stor panna. Ta ur det. Skär moröttern och ev löken och champinjonerna i bitar och fräs dem en stund. Lägg tillbaka köttet. Tillsätt fläsket, kryddorna och vinet. Snåla inte! Späd med vatten så att det täcker, lägg på ett lock och koka upp. Låt sedan puttra i minst 4 timmar eller tills köttet är så mört att det börjar falla sönder. Späd ev under tiden med mer vin och smaka av kontinuerligt. Ju längre koktid, desto bättre. Vill man ha mer tuggmotstånd kan man tillsätta mer motötter framåt slutet av koktiden.

Garnera grytan med syltlök, tärnat rökt sidfläsk, champinjoner och finhackad persilja. Servera med kokt potatis, pressgurka och gélé.

Dricka till?
Ett kraftigare rödvin, som en Malbec från Argentina eller en Zinfandel från Kalifornien. Till öldrickare rekommenderas ett mörkt lageröl eller en kraftigare ale.  

Så.. det var jobb. Och ovan älgen var det annat. Jag har förgäves försökt hitta ett klipp med Klungans fenomenala lilla sketch "Vad är mat och vad är annat" från deras lika fenomenala föreställning "Det är vi som är hemgiften", som de turnerade med hösten 2008. Ni som såg den vet vad jag menar. Till er som ännu inte är inbitna fans av Klungan-gänget, alltså de som bitvis gör Mammas Nya Kille i P3, ska jag som avslutning tipsa om ett litet smakprov på det som kan vara det absolut roligaste jag vet. Nu har det blivit dags att börja jobba.




Att göra tjejiga saker som vanliga tjejer gör


Det är något konstigt med tidsperspektivet i min nuvarande värld. Frågar sig ibland, "Vänta nu, var det här förra veckan eller var det i höstas - eller varför känns det här så bekant, var det igår, nej just det, så var det för exakt ett ÅR sedan". Det är mycket som går långsamt och snabbt på samma gång.

För att känna att man man har en lång ledighet så bör man göra antingen väldigt lite eller väldigt mycket. Denna gång valde jag att minutplanera den (ännu en yrkesskada eller bara ett karaktärsdrag?) Göra Andra Saker Än Vad Man Annars Gör. Då känns den nämligen väldigt lång.

Jag bokade till exempel klipptid och tandläkartid på samma dag. Det blev ganska dyrt, det stämmer. Dessutom visade det sig att några av mina kollegor hade klippt varandra medan jag varit borta med lyckat resultat. Hursomhelst, jag sörjer inte, jag kan kosta på mig en klippning då och då när den dagliga skönhetsvården på fjället oftast inte sträcker sig till mer än deodorant, Atrix och möjligtvis lite mascara.

Likt en skeppare som har en flicka i varje hamn börjar en kringflackande själ som jag ha en frisör i varje stad. Mina nuvarande favoriter är den i Umeå, där jag senaste gången bjöds på hemgjort julgodis och boxvin på bästa olagliga vis. Där blir det alltid dyrt och alltid bra. Sedan har vi den i Åre. Den heter egentligen inte "Let's Cut the Crap" men om jag var ägaren skulle jag döpa den till det.

..för det är precis vad denna kvinna gör. Jag var där en gång i höstas och fick i det närmaste skäll eftersom jag hade slitet hår, jag hade tunna toppar, jag hade för fett hår och framförallt, jag hade för tjockt hår. Den gången fick jag lära mig ett och annat om hårvård och när jag gick därifrån var jag alldeles tagen och bestämde mig genast för att ta mig dit snart igen. Var det bara var en dålig dag eller bedrev hon sin serviceverksamhet på det här sättet?

Så plötsligt satt jag där igen. Jag försökte vara trevlig i en halvminut innan jag, bokstavligen nedtryckt i hårtvättarstolen, insåg att jag skulle vara i hennes våld i ytterligare 29,5 minuter och inte få en syl i vädret. Japp, jag börjar lära mig koden. Om hon någonsin ställer en fråga, då svarar man inte för hon svarar på den själv. Hon tänker liksom högt. Får man ett magasin att bläddra i? Nej, för de är bara till prydnad och ligger upplagda på en bänk i andra änden av salongen. Det finns faktiskt inte ens ett bord framför stolen - bara en enorm spegel. "Dyr minimalism" är bra sammanfattande ord för lokalen i övrigt och innebär i det här fallet två andra stora speglar, silverfärgade stearinljus, rosa orkidéer, lite rökelse och en hund. Pretty much allt som behövs i en frisörsalong.

JAG FICK INTE ENS SE MED SPEGEL I NACKEN. Å andra sidan blev jag inte utskälld den här gången, mer kommenterad i stil med "Se här vilka tunna toppar du har". Men det blir ju bra. Det blir faktiskt sjukt bra och det är som ni säkert nu förstår en upplevelse att gå dit. En rekommendation till alla som inte riktigt orkar med Gulletussan-stilen. Jag tänker inte röja salongens namn men jag kan berätta att Melker Anderssons Fjällpuben ligger strax nedanför. Dit ska jag gå när jag fått lön.

Efter ett osedvanligt trevligt tandläkarbesök åkte jag vidare in till storstan, det vill säga Östersund, för att äta middag hos min läkarstuderande kompis Karin. Vi lärde känna varandra under tidiga morgnar på Haukeliseter Fjellstue när jag bakade limpor och Karin fyllde på frukostbuffén samtidigt som sarkasmerna haglade om alltifrån Miami Vice till Carola. Kort sagt, hon är en rolig tjej. Hon är också typen som hellre köper ett klätterrep för 3000 spänn än en handväska. Ibland brukar Karin och jag öva oss på att göra saker tillsammans "som vanliga tjejer gör", som att ta en fika på stan eller gå på H&M när det är lönehelg. Det slutar oftast inte i katastrof men det sliter.

En av de roligaste och mest inspirerande saker jag vet är att laga och äta mat tillsammans med människor som inte jobbar med mat. De tänker, så att säga, utanför boxen och kombinationerna kan bli väldigt lyckade. Jag minns en gång i julas när jag firade en då för ovanlighetens skull ledig kväll och åt middag på restaurang Chez Karin. Hon hade lagat julmustsås (tror det var ett Pernilla Wahlgren-recept som hon gjorde mest för att retas) och stekt tofu. Tofu ligger vanligtvis ganska högt upp på min topp 3-lista över äcklig mat men detta var gott! Och det allra bästa var desserten. Med risk för att skapa julstämning, här är receptet:

Fruktsallad med mandellikörgrädde och rostat saffransbröd

Apelsiner
Torkade fikon
Hel kardemumma (med skal)
Lite riven färsk ingefära
Ev grovhackade hasselnötter

Vispgrädde
Mandellikör, t ex Amaretto

Saffransbröd, gärna tunnkavlat

Gör såhär: Skär apelsiner fint, hacka fikonen grovt och blanda med övriga ingredienser. Vispa grädden ganska hårt och smaksätt med mandellikör. Skär saffransbrödet i önskad form och rosta det i antingen brödrost eller stekpanna. Servera salladen i portionsskålar eller glas med en klick grädde, brödet och gärna en espresso till.


Tyvärr har jag ingen bild på desserten men ännu bättre; här är upphovskvinnan i egen hög person när hon hälsade på mig på min 25-årsdag i somras!

Jag for följande dag tillbaka upp till åretrakten för att hälsa på min goda vän och före detta blåhammarkollega Katti. Katti är så att säga inte heller den som ägnar sig åt manikyr så ofta men för att nu spinna vidare på tjejgrejstemat så följde hon med mig för att bestämma mig för ett par störtsköna (och dyra naturligvis) chinos. Shoppingen toppades av en mycket slug och förvirrad arbetsintervju via telefon jag bara var tvungen att ta där i provhytten, ett manligt butiksbiträde som gång på gång frågade "blir det nån prinsessa?!" och av att Kattis annars bedårande hund Hrappur i all sin ivrighet välte en jättekruka med påskris på Åre torg.

...så ni förstår säkert att det var väldigt skönt att ta igen sig lite i vindskyddet vid Ulvåtjärn på väg upp till Blåhammaren igen. Låt oss nu lämna detta tillfälliga skönhets-/modebloggande jag ändå inte riktigt behärskar, återgå till att vara en mat- och fjällblogg och kolla in Katti Special i mitten av bilden: Rågbröd, mycket smör, leverpastej och ost. Lite tillplattad så som en matsäcksmacka gärna blir och vips - en bit av himmelriket.

Det var också väldigt trevligt att vara gäst på sitt jobb och inta en trerättersmiddag på kvällen, en fin avslutning på ledigheten. Och nu sitter jag här med alla nygamla perspektiv på allt i huvudet och tycker att jag skrivit jättesnabbt, fast att jag i själva verket har suttit i flera timmar. Det är onekligen något mycket märkligt med tiden häruppe. Ni borde komma upp och känna efter själva.


Skotta sig ut, skotta sig in

Det finns en särskild stund på veckan då jag inte alls gillar läget häruppe. Eller, kanske mer en särskild sak. Det är när det är söndag morgon, jag är ensam uppe, gårdagskvällens service gör sig fortfarande lite påmind i kroppen, frukosten är lagad och jag frågar mig själv: Var är min DN Söndags-bilaga?

Ty väglöst land är dagstidningslöst land. (Nej, nätupplagan är inte samma sak och ni vet det.) En bit in på säsongen kan det bli en smärre huggsexa om en några dagar gammal Aftonbladet. Jag minns även förra vintern när någon planterat en kvarglömd skvallerblaska på personaltoaletten och så gott som samtliga nämnde någon gång vid lunchbordet något om Mikael Persbrandts privatliv eller hur det gick i Expedition Robinson. 

Jag tror inte att det handlar om att vara svulten på sensationsnyheter och horoskop (även om man inte är finare i kanten att man läser dem också). Jag tror snarare det handlar om Känslan. Prasslet. En vag doft av trycksvärta. En liten kontakt med en värld där det finns asfalt, affärer och människor man inte känner. För mig är det alldeles livsnödvändigt att ha den kontakten för att trivas på fjället och lite av ett tryggt, sunt tecken på att man inte blivit alldeles civilisationsfrånvänd.

Det finns ytterligare en sak jag inte är jätteförtjust i här, nämligen att skotta snö. Jag tänker att det här med att skotta snö är som att hugga ved - antingen älskar man det eller så avskyr man det. Jag tillhör snarare den senare kategorin.


...speciellt när jag som igår först fick skotta mig ut, på insidan av ytterdörren, för att senare skotta på utsidan, vid diverse ytterdörrar och slutligen skotta sig in i personalhuset. I snöskottningssammanhang träder mina annars okända manschauvinistiska sida fram och låter gärna en stark(are), ofta manlig kollega göra jobbet. Jag vet, mycket löjligt. Vädret var lite bitigt ute igår kväll, likt en tornado full med snö runt huset ungefär, så även att bära ut sopsäckarna var lite av en kamp. Men känslan av att vara vid liv fanns ju där, så att säga.

Lyckligtvis har jag många kollegor som gillar att utföra den här typen av kroppsarbete och en av dem är Johan. Jag märker redan här hur svårt jag har att göra en rättvis helhetsbeskrivning av honom, men låt oss börja med maratonlöpare och bagare. Vidare, stämningshöjare.
Johan själv vill tyvärr inte gärna vara med på bild men när jag kommer till jobbet och halva köket ser ut såhär, då blir det en bra dag. Jag ska ta tillfället i akt att studera honom när han jobbar i bagerihörnan nästa gång - så kan jag förhoppningsvis vid senare tillfälle avslöja en bagarhemlighet eller två. Att fråga "Hur gör du det där egentligen" är nämligen ingen idé, han är lika hopplös som jag själv i stundens hetta och svaret blir oftast "Jag vet inte, jag höftar".

Just av denna anledning kryllar bloggen ännu så länge inte av recept. Jag har dock inlett en liten disciplinerad process mot mig själv då jag verkligen skriver ner vad och hur jag gör i en anteckningsbok. Det ser hittills helt bedrövligt ut, men så snart jag lyckats tyda mina egna hieroglyfer lovar jag att det kommer!

Älgen igår till exempel - för att nu övergå till saker jag faktiskt gillar med mitt jobb..! 15 kilo älg, rökt sidfläsk och lite annat smått och gott fick inte koka i Bourgogne men likväl en härlig blandning av argentinsk Malbec och några flaskor Pinotage från Sydafrika på bästa Cajsa Warg-maner. Jag höll på att säga att jag gärna hade velat koka i det själv för det doftade fantastiskt! Det börjar bli lite större helgsittningar här nu - igår hade vi nästan 50 middagsgäster - och det glädjer mig verkligen när både stämning och temperatur höjs i en allt närmare fullsatt matsal.

Sådär, då har det blivit hög tid att gå till jobbet. Jag avslutar med en bild av personalpolitisk karaktär, direkt tagen från köksingångens anslagstavla. Trevlig söndag!


När det är så gott att man blir förbannad

Ledig dag och världen ser ut såhär utanför dörren. Med andra ord, helt perfekt upplägg för den där efterlängtade, välförtjänta inomhusledigheten. Ja, det ÄR så, det är faktiskt helt fantastiskt att inte ha något samvete som säger att Man Borde Ta Sig Ut I Finvädret Nu När Man Är Ledig. Då man istället kan gotta ner sig i böcker, filmer, internetsurfande, eventuellt lite tvättande och så den där fantasimängden kaffe på det.

Gårdagskvällen toppades med att jag läste Per Morbergs kokbok "Morberg - scenen, livet och konsten att laga mat" från pärm till pärm. Jag har tänkt göra det hur länge som helst men nu blev det äntligen av. Jag vet att den inte alls är ny, jag vet att Per Morberg-hajpen inte heller är i närheten av ny men jag vill bara understryka. Per Morberg är fan fenomenal.

Och varför är han det? Tja. Han rör ju, så att säga, rejält om i grytan i alla bemärkelser. Hans matlagning lämnar ingen oberörd utan delar snarare upp världen i två läger. Det finns de som som tycker han är ett machoäckel med svettigt hår och som kvider när han skrapar eggen längs med skärbrädet. Sedan finns det sådana som jag som älskar när han lagar mat till sin dotters 15-årskalas, lurar i henne att han tagit hem en påkörd älg på släp vilket istället visar sig vara en splitterny rosa moppe. Eller när han uppgivet tittar in i ugnen och konstaterar att hans äppelpaj ser ut som något en femåring kunde ha gjort i sandlådan på dagis. Eller..

Ja. Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel eftersom jag tillhör den skaran människor som under lång tid tackat nej till/sett till att inte ha några (sociala) aktiviteter torsdagar kl 21. "Vad blir det för mat?" har varit en högtidsstund på veckan, som en liten tjuvstart på helgen.

Det optimala, tänker jag, vore om "Vad blir det för mat?-säsongerna" kom ut som DVD-box. Eller har de redan gjort det, någon som vet? Jag övervägde även ett månadsabonnemang på TV4 Anytime så sent som igår, googlade sedan en potentiell box men utan framgång. Däremot hittade jag en Per Morberg-docka?!? Jag fattade aldrig om det var en inbyggd pepparkvarn i den eller något men jag tror faktiskt inte det. Om det var så att jag ägde Take That-"barbie"dockorna också så skulle jag nog ha slagit till. 94 kronor plus frakt kostade Per. Gary, Jason, Howard, Mark, Robbie och så Per Morberg på kryddhyllan. Tänk er vilken installation.

Nu kan det tyckas att jag glömmer den där detaljen om vad Per Morberg faktiskt gör. Det gör jag inte. Han lagar mat och han skådespelar när han lagar mat. Han är garanterat inte riktigt lika flippad/full/självupptagen som han verkar. Han lagar klassiska rätter på högklassiga råvaror, utan att det någonsin blir tråkigt. Jag känner i vanliga fall aldrig något sug efter plankstek och béarnaise men när Morberg lagar det så vill jag äta dubbla portioner. Jag räknar one-liner efter one-liner och min tv-kväll blir komplett när fingrar doppas i vitvinssåsen och kocken säger

"Ni vet, ibland när man lagat något - så är det så gott att man blir FÖRBANNAD."

Passion. Åh vilket jobbigt pretentiöst kletigt ord men det är ju vad det handlar om. Varje dag jag jobbar försöker jag att laga iallafall någonting som är så gott att jag iallafall blir lite förbannad. Lyckas jag med det är jag mer än nöjd. Lyckas jag dessutom får till den där Perfekta dryckeskombinationen och står där vid diskhon och undrar varför i h*lv*te måste jag spotta ut det här för nu, då tycker jag att mitt jobb är fantastiskt.

Ge oss ett exempel då ge oss ett exempel.

Kanel- och lingonparfait med kolasås

4 personer

3/4 dl florsocker
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 dl vispgrädde
lingon

Lika delar (volym) farinsocker och vispgrädde
En skvätt citronsaft

Ev mer lingon

Vispa ägg, socker och kanel pösigt. Vispa grädden och vänd ner den i äggblandningen. Smaka av. Blanda i lingon efter tycke och smak. Häll upp i portionsglas, enklare vinglas fungerar bra. Ställ i frysen minst 3 timmar.

Koka upp farinsocker och grädde och smaksätt med citron.

Ta ut parfaiterna 20 minuter innan servering. Garnera med mer lingon och häll på den varma kolasåsen. Servera med ett glas lättkyld tokajer. Succé.

Till sist. Jag tror att ni tror mig men här är beviset. Jag tittar på det ibland när någon småsak känns lite motig.




 


YES, DÄR SATT DEN.

I söndags smällde det. Den fysiska insats som i veckor, månader, mentalt känts som en terminstenta i något man inte riktigt vet om man behärskar, utfördes av mig och tusentals andra. Vasaloppet, Öppet spår, gick av stapeln. Skulle jag klara det? Var jag tillräckligt förberedd? Skulle psyket klara av det? Och ni undrar såklart, hur KÄNDES det då och hur KÄNNS det nu?

Nu ska jag ha kul, tänkte jag när vi efter två timmars bilkö äntligen kom fram till Sälen. Nu ska vi se om det här går bra. Nu tar vi på oss skidorna, sätter på musiken och kör. Jag har ätit på tok för mycket kolhydrater för att INTE klara av det här.

Blotta tanken på att jag faktiskt var i full gång att beta av mitt första Vasalopp bar mig ungefär tre mil. Och när solen lyste i ansiktet och jag passerade skylten "Mora 59 km" började jag på allvar inse att jo, det här skulle nog faktiskt kunna gå vägen. För jag är alldeles för tjurig och för stolt för att ge upp.

Man hinner tänka på ganska mycket saker där över myrarna. Man tänker saker som "Varför åker han där framme i pingvindräkt, är han dum i huvudet eller" och "lade jag verkligen in "Sommartider" i den här spellistan?" Man tänker på Charlotte Kalla, på folk som föder barn och att det måste vara många gånger värre och så tänker på alla roliga stunder man förknippar med musiken som spelar i öronen. Men börjar man tänka på att man faktiskt åker skidor och börjar få lite ont i axlarna nu, då tror jag att man sänker sitt tempo och sin mentala styrka en hel del.

Det blev häpnadsväckande nog aldrig sådär riktigt drygt och tröstlöst. Jag hade målat fan på väggen så många gånger veckorna innan att allting snarare var mycket bättre än jag trodde. Dessutom fick jag så mycket uppmuntran och goda råd innan att jag skulle kunna skriva en bok i ämnet. Den skulle heta "Lätta skidor, ingen packning och blåbärssoppa längs hela vägen. Det är ju bara att åka." 

Så sade nämligen Mattias, som är snickare och kommer till Blåhammaren och jobbar med jämna mellanrum. Förra året skidade Mattias hela fjällkedjan så han lär veta vet vad han pratar om. Han fick det hela att låta så lätt och orden fastnade likt ett mantra i huvudet. Så jag hällde i mig blåbärssoppa, jag tryckte i mig bullhalvor, jag stakade i vänsterfilen och strax innan 18.30 åkte jag in i mål på tiden 9:57:43. Grinade jag av lättnad eller lycka? Jag tror båda.

Nu är det ju så att jag ännu inte har några bildbevis på att jag faktiskt tog mig ända fram. Men låt oss vrida tillbaka tiden litegrann, till dagen före. Eftersom denna blogg är tänkt att ha en viss gastronomisk vinkel kan det vara trevligt att få veta hur det laddades upp.

Dagen innan Vasaloppet så får man äta vad man vill. Efter ännu en jobbigt stor pastalunch gick jag till ett tillfälligt fik i Kaplagården ett stenkast från målgången. Disken var FANTASTISK, en våt dröm för kaksnobbar som jag som helst fikar bara när det är hembakt. Beslutsångest i kombination med nyligen inkommen lön ledde till detta kakfrosseri. Till vänster en chokladkaka med tryffelglasyr smaksatt med hjortron och Cointreau, till höger en hallon- och blåbärspaj med mazarinfyllning. Likt bästa femåring åt jag bara glasyren respektive pajfyllningen. Jag menar, någon måtta får det ju vara.. Kvinnan som bakar dessa mästerverk har tydligen kafé i Nunäs i vanliga fall. Jag ska se till att ha vägarna förbi någon gång framöver.

Sedan gick jag till skolan där jag bodde, blåste upp liggunderlag och följde instruktioner. Det påminde mig lite om när jag senast reste till USA alla dessa instruktioner. Den nitiska språkpolisen i mig slog också till när jag stod med mitt chips.. eller var det ett.. chip? Äter man en muffin eller en muffins?

Eller äter man bake-off bröd, avocado och färska räkor kvällen innan Öppet Spår? Ja, tydligen! Till alla er som tittade på den där kufen som satt ensam och skalade räkor i uppehållsrummet, det var jag. För är det något jag får cravings för på Blåhammaren så är det räkor. Och avocado. Och keso. Kanske inte mitt snyggaste lägg men med spork och en brödpåse som enda utrustning tycker jag själv att jag fick till det på en ganska hög lägstanivå. Det var en riktig festmåltid det där.

..och sedan var det ju bara att åka som sagt. Om jag får lista det bästa med Öppet spår, då skulle det vara
3. Första muggen blåbärssoppa - förmodligen den godaste i hela mitt liv 
2. De som vallade mina skidor - årets hittills bäst investerade femhundralapp
1. Staka sista milen, se kyrktornet i Mora och Åka In I Mål!

Tyvärr kom även den där dagen efter då man inte helt oväntat är lite trött. Då känns kroppen - och nu kommer jag faktiskt inte på några bättre ord - pretty much fucked. Men ändå satt jag där på bussen upp och planerade upplägget för nästa års lopp. Kul hjärna man har liksom! Försökte tänka lite mindre på det verkliga kraftprovet som skulle utföras påföljande dag, alltså att skida hit upp till stationen igen. 

För det, kan jag berätta, tog emot. Det var utmattning i en division jag aldrig spelat i tidigare. Det var kallt, det blåste snålt och det var givetvis också den där typen av  dålig sikt som gör att man nästan blir åksjuk för att man inte vet vad som är upp eller ner. Och inte förrän fem ledkryss innan mål förstod jag att taket därframme inte var en hallucination utan toppen på min egen inofficiella vasaloppsmålgång. 

För lite inspiration delar jag härmed med mig av min vasaloppsspellista till er. En hel del av låtarna var med mig under loppet och en del av dem är rena efterkonstruktioner som jag önskar att jag hade haft med. Personligen tänkte jag inte åka skidor alls på ett tag nu. Det kan man ju kosta på sig tänker jag.


På Blåhammaren finns det bara lösningar

Man behöver inte vara världsbäst på att åka skidor för att få jobb på Blåhammaren fjällstation. Jag tror inte ens man behöver vara särskilt duktig på det man är tänkt att göra (även om det givetvis är en fördel), bara man har rätt inställning. Jag själv är ett lysande exempel på det genom att i anställningsintervjun ljuga ihop rätt svar på nyckelfrågan "Hur bra är du på att laga mat?" Jag minns ärligt talat inte exakt hur jag svarade men det lät förmodligen ganska märkligt. Ändå fick jag chansen att åka hit, jag tog den, jag var säkert en sopa till och från men jag lärde mig en hel massa saker allteftersom. Och på den vägen är det. Låter detta som en kliché? Jag är böjd att hålla med.

Om jag fick lista tre egenskaper som är väldigt viktiga häruppe så skulle det bli att man är flexibel (nu menar jag i första hand praktiskt och tidsmässigt ifall det var någon som kom i andra tankebanor), att man inte har tummen precis mitt i handen och att man är vän med sin silvertejp. Jag är inte helt övertygad om att Blåhammaren som byggnad skulle hålla samman om inte silvertejp fanns. Och när Annelie skulle baka häromdagen noterade hon ett hål i min gamla bruntejpslagning (värdelöst) av mjölsäcken. Gissa vad som fixade biffen?


För på Blåhammaren finns det nämligen bara lösningar. För egen del kan det den här tiden på året handla om att sno ihop en trerätters på 45 minuters varsel till, som ikväll, två gäster. Sommartid handlar det i huvudsak om att lära sig att samköra paxen, vädret och magkänslan. 45 bokade gäster kan under dagen likagärna bli det dubbla.

Den här tiden på året är det ytterst sällan några problem att ordna riktiga sängplatser åt alla gäster, men under sommarsäsongen är det vanligt förekommande att våra 56 bäddar inte räcker till och att madrassbärarpatrullen får sättas i arbete. Med 12 kilometer till närmaste grannstation är det självklart att aldrig neka ankommande gäster en sovplats och tak över huvudet. Under påsk, svenska fjällens kanske allra mesta storhelg, kommer madrasser sannolikt att täcka varenda kvadratmeter golv från duschrum till matsal. Det är glädjande att så många av våra gäster tycker det är exotiskt (och kanske rentav lite festligt) snarare än bökigt att få sova på en bastulav! Jag minns leende påsken förra året som organiserat kaos och ser med skräckblandad förtjusning fram emot det i år igen.

Och så var det det här med vädret. Jag vet att vädret är den mest uttjatade snackisen i hela landet just nu men låt mig bara säga detta: Igår ringde Fjällräddningen och bad oss att inte rekommendera några gäster att skida ner till låglandet eftersom där var för kallt, -37 grader.

Bättre att vara på toppen alltså! Vi har väl inte haft töväder direkt här heller men jag har de senaste dagarna åtminstone haft tvågradiga temperaturvärden i köket. Man blir oerhört kreativ i syfte att hålla värmen uppe, eller för den delen att värma upp saker. Uttrycket "ställ det på ugnen en stund" blev så uttjatat förra säsongen (även om metoden fortfarande är bra!) att det numera får betraktas som ett skämt och används kanske i fler sammanhang än det borde. Men är det istappar i vattenkranarna så får man också ta uppvärmningsmetoderna till en mer hardcorebetonad nivå.

Sommelieraspiranten i mig säger att chockbad i kokande vatten inte är ett optimalt sätt att temperera ett rödvin på, men att servera det femgradigt kändes inte heller okej! Jag drack nämligen själv iskallt Masi till en pastasallad någon gång förra veckan när jag tyckte mig vara värd ett glas till maten. Det blev stående i hopp om att någon gång bli lagom varmt men fick stå så länge att det liksom reducerade sig självt till ett par koncentrerade kryddmått på botten. "Försvann" kan man också kalla det för att avrunda nedåt. 

Till sist, hade en efterlängtad ledig dag igår, drog på mig dubbla långkalsonger och tog tillfället i akt att åka lite "på flacken" med mina turskidor. Känns fortfarande lite ovant efter en bitvis ganska intensiv säsong på lätta skidor i välpreparerade spår, men jag inbillar mig att det kommer. Ni som varit här vet att det känns riktigt skönt när man bara har liiite backe kvar och ser det här:

En sån här dag blir det som om jag är här första gången igen, river upp kameran med mina äckligt stelfrusna fingrar och som en turist fotar stationen och alla toppar runtomkring som så många gånger förut. För ännu en gång är det så strålande vackert! Sedan tycker jag i några mikrosekunder synd om alla som inte har rejält med snö och kallt på vintern, innan min koncentration övergår helt till att klampa vidare på mina stålkantade högst otrendiga Fischerlaggar och till att vara väldigt nöjd och glad över att vara här.


En gnistrande måndagsmorgon!


Såhär såg det ut hos oss imorse. Att ta av sig handskarna och fotografera
i 25 minusgrader är egentligen ingenting för mig med blodcirkuation likt
en kedjerökares. Men helt sant, jag kunde inte låta bli. Lycka! Idag är
här så vackert att jag tror att jag bor i en reklamkatalog för svenska fjällen. 
Fler bilder utlovas inom kort.


"Vi har en kyl att värma oss i..."

En smärre omflyttningsexercis av kyl- och frysvaror samt isolering av kompressorrum genomfördes imorse efter att en av kylarna visade på stadiga 15 plusgrader. Lite ironiskt kunde man tycka då hela köket, och tja, i stort sett hela bygget i övrigt, framstod som ett enda stort kylrum. Nu börjas det tänkte jag, nu är allt precis som vanligt igen.

Igår kom inga gäster - och tur var det kanske då vinden tilltog och temperaturen kröp ner en god bit under 20-strecket. Jag tycker mig själv klara av ganska hårt väder men i dagsläget går jag av princip inte ut! Igår var för övrigt första och förhoppningsvis också sista gången som jag jobbat i ullfrottéunderställ, kockrock, fleece och förkläde. 

Men vilken kväll det blev för oss som var här! Jag ringde min faster Kerstin för att få tag i ett omtalat recept på pepparrotssoppa. Hon är en väldigt inspirerande, Cajsa Wargig hemmakock min faster. Jag var först något avogt inställd till resultatet, men pricken över i:et blev lite varmrökt röding och ett tunnbrödschips. Samtliga av mina kollegor tog om.

Sedan testades en baconlindad älgfärslimpa med lingongräddsås, potentiell ny huvudrätt till Blåhammarens traditionsenliga trerätters middag. Och så provade vi färsköl från Jämtlandsbryggerier till det. Jag är nästan löjligt intresserad av att kombinera mat och dryck och ikväll överraskades jag främst av Jämtlands President till soppan. Ljus, fräsch lager mot pepprig, lite syrlig gräddighet och så lite sälta och rök på slutet.. Ljuvligt! (Yes jag märker redan här hur svårt det är att beskriva upplevelser av det här slaget utan att bli pretentiös och långrandig, låt oss kalla det "yrkesskada" tills vidare.) 
  
Eftersom vatten och värme lyser med sin frånvaro ute i personalhuset delar biträdande platschef Marika och jag ett dubbelrum i gästkorridoren tills vidare. Man bör ju veta vad man säljer för produkt, inte sant?! Jag hör vaga snarkningar från våra fyra första gäster vägg i vägg, trevliga och tappra som hade överseende med små detaljer som att de fick äta middag i dunjacka, att fisken gick liiite över tid och att vi kom ihåg att tända alla ljus i hela matsalen utom de som stod på deras bord. Men annars gick ju det här bra. Nu kan det bara gå ännu bättre.

Nej men nu kör vi!

Jo, allt börjar bli sig likt igen. Goggles på och ett stadigt grepp i säkerhetsrepet de 70 metrarna in till huvudbyggnaden. Att "visa lite hud" känns rätt långt borta, tänker jag när jag klampar in och intar frukost med mina kollegor. Det verkar som om i stort sett bara jag haft det någorlunda varmt på rummet inatt och jo, det är okej att äta med mössan på.

Såklart pratar vi väder och vind. Vädret bestämmer ju det mesta här. Den senaste vindmätaren blåste sönder för snart ett år sedan men någon gissar på 15-20 sekundmeter. Min gissning är att det inte blir någon rusning efter fruktsoppan idag, såvida inte några norrmän iklädda jeans, t-shirt och eventuellt en skaljacka åker hit på en dagstur förstås.

Idag öppnar Blåhammaren fjällstation, min arbetsplats och tillfälligt även mitt hem, för säsongen. Välkommen hit och välkommen till min blogg. Nu har det blivit dags att börja jobba.


Välkommen till min nya blogg!


Nyare inlägg
RSS 2.0